Joyzine.se

Annonsera på Joyzine.se





Intervju

New Moscow

Det är strålande soligt i Göteborg och jag mår bättre än vad jag förtjänar med tanke på förgående natts blöta bravader. Men jag har ett problem: Vart är David Fransson? Division of Laura Lee-gitarristen, tillika mannen bakom det nya projektet New Moscow, står inte att finna någonstans. Hans mobil går inte att nå. Vi har bestämt möte vid Kungsportsplatsen och jag kan inte annat än stå och speja över det folkhav som ständigt strömmar förbi, i hopp om att finna mitt intervjuobjekt. Då får jag en idé, om jag tar upp och låtsas studera singeln jag fått kanske David, om han är i närheten, får syn på mig och listar ut vem jag är? Utan större framgång plockar jag ner mina grejer igen. Och då ser jag honom komma gåendes.
– David?
– Ja.

Vi sätter oss på Café Cappucino med utsikt över Palladium och Kopparmära skymtandes i ögonvrån. David Fransson är på strålande humör, efter ett par artiga frågor om vem jag är och vart jag kommer ifrån, kommer han så tillbaka från cafédisken med en kopp kaffe och en jättemuffins. Skälet till att jag träffar David Fransson en dag som denna är det soloprojekt han håller på att lansera, New Moscow, och det album som dyker upp inom kort. Ett album som kom till under sex månaders hårt slit i en hyrd studio i barndomsstaden Trollhättan. Fast begreppet solo får David att skruva lite på sig.
– Soloalbumsepitet känns lite… fel, börjar han aningen trevande, jag skulle vilja säga att det är mer som ett enmansband än en soloartist. Det är så jag vill att det ska kännas. Ett enmansband är väl i och för sig lite fel det också, fortsätter han, New Moscow är en trio (övriga medlemmar är Mattias Engwall, bas, och Andreas Nordström, trummor /förf.anm). Det är solo så till vida att jag spelade in allting själv. Jag skrev låtarna, spelade alla instrument och producerade det.

Trots att albumet inte är ute än har det skapas uppmärksamhet runt New Moscow. En singel är ute och David med vänner gjorde en kortare Englandsturné i våras. En uppskattad turné, både från bandets egen sida och från publiken som kom för att lyssna.
- Ja, oj, det var riktigt bra! Skitkul alltså, säger David exalterat. Spelningarna började på bra och slutade på sjukt bra! Den sista kvällen var fantastisk. Jag blev helt knäckt av att folk stod och sjöng med, ropade efter låtar och sånt. Det går knappast att misstolka det ansiktsuttryck David Fransson visar upp när han berättar om bandets bravader, grabben trivs verkligen med det han håller på med.

Vad det gäller singeln, Come’on Up, är det återigen England som främst verkar ha tagit till sig David Franssons musik. Ett brett leende visar sig när en viss passning till en högt aktad före detta Blur-gitarrist kommer på tal.
- England har bara bjudit på bra recensioner, förutom en som inte var så nöjd. Han tyckte det lät som Graham Coxon. Det tar jag som den bästa komplimangen man någonsin kan få!

Svenskar fattar inte
Långsamt men säkert bleknar leendet och entusiasmen krymper till att helt försvinna när ämnet styrs mot den svenska musikscenen och dess hittills sparsamma mottagande. Kaffekoppen och muffinsen får stå orörd ett ögonblick.
- Men sedan läste jag den första svenska recensionen och det var precis vad jag hade trott – att svenskar aldrig kommer att fatta det här. Det smyger in en hård ton i resonemanget när David utvecklar vidare:
– Ända sedan jag spelade in första tagningen på första låten har jag känt att det här är så långt ifrån den svenska musikscenen jag kan komma. Det har ingenting gemensamt med den svenska musikscenen. Det kommer aldrig att gå fram. Det kommer att gå utåt för svenskarna, och det får det gärna göra liksom. Journalisten hade inte fattat någonting. Så jag struntar i det i fortsättningen.

Halvt förskräckt att även min recension av Come’on Up kommer att sågas av herr Fransson ser jag fotbollsproffset Niklas Alexandersson släntra in på caféet i sällskap av en snygg blond snärta. Jag funderar som hastigast på hur ett liv som fotbollsproffs hade kunnat se ut, men inser snart nog att jag med mina, på sin höjd mediokra, fotbollskvalitéer snarare hade varit aktuell för spel i division 6 än spel i landslaget. Tankarna återvänder snart till det David precis sade om att svenska musikjournalister inte kommer att förstå någonting, men efter att ha lyssnat på Come’on Up, med b-sidan Go Rebel Go, är jag själv ganska kluven. Låtarna skiljer sig ganska mycket från varandra och frågan är då vad man kan vänta av fullängdaren med den finurliga titlen ”Verse Chorus Worse”:
- Att den kommer att fylla upp mellanrummet, tomrummet mellan de två låtarna. Det är det som händer på albumet, förklarar David aningen kryptiskt.
- Det är så lågmält det blir och det är så snabbt det blir, de två låtarna. Jag gillar annars mellantemporock , typ Dinosaur Jr , skön mellantempo slackermusik. Det är det jag försöker göra mellan de två låtarna.

Akustiskt album
När jag inför denna intervju kollade upp vad David Fransson haft för sig, förutom gitarrspelandet i Division of Laura Lee, kom jag över ett par akustiska låtar på den myspace-sida som tillhör New Moscow. En liten detalj som måste redas ut.
- Jo, det kommer sig av att när jag gjort klart det här albumet gick mitt hyreskontrakt ut för den lokal där jag hade studion säger David samtidigt som Lattemaskinen i bortre änden av caféet för oväsen som kriget självt.
- Så jag flyttade ut och sedan bar det av på en europaturné med Division of Laura Lee. Sedan när jag kom hem därifrån flyttade jag hit till Göteborg och den enda möjligheten att spela in var att sitta hemma i min lägenhet och spela in. Skriver musik, det gör jag hela tiden, vare sig jag vill eller inte, och vad gör man när man sitter i en lägenhet med bara en gitarr? säger David med ett leende.
- Man skriver låtar på gitarr. Så då har det blivit ett album till. Med låtar som är mer akustiska.

Det är ett album som David hoppas ska släppas någon gång i framtiden, hittills har låten Slow Down kunnat avnjutas i ett avsnitt av den amerikanska tv-serien Grey’s Anatomy. Men hur är det då med att spela i två band samtidigt? Två band som kommer vara albumaktuella inom samma tidsrymd då även Division of Laura Lees nya album håller på att spelas in och färdigställas. David Fransson är inte orolig:
- New Moscow för mig är inte värre än att Per (gitarrist och sångare i Division of Laura Lee /förf.anm) spelar golf, säger han med ytterligare ett brett leende.
- Jag får väl hålla på med det här när han är på golfbanan.

På MTV
När man spelar i ett så pass namnkunnigt band som Division of Laura Lee och sedan ger sig ut på egna äventyr finns det en fråga som bara måste ställas. Hur det känns att hela tiden jämföras och värderas med tidigare prestationer? För så kommer det onekligen att bli.
- Det kommer att höras, det är ju mina stora influenser. Jag tycker ju att Division of Laura Lee är ett så jävla bra band, säger han skrattandes medan hans för dagen lånade mobil (hans egen hade han glömt att ladda, därav min frustration tidigare) ringer. Efter att ha stirrat på displayen en stund och bett om ursäkt för avbrottet förklarar han igen:
- Alltså, utan att låta… Jag måste vara ärlig, jag tycker ju att det är ett så jävla bra band. Så det är klart att det hörs, jag är ju en del av det. Folk får gärna jämföra.

Eftersom det inte finns så mycket att gå på vad det gäller New Moscow i nuläget, mest en massa teknikaliteter om inspelningsförehavanden och dylikt, halkar rätt mycket av samtalet in på området tidigare bravader. Divisionen är ständigt närvarande. När vi ändå pratar om influenser kommer vi fram till en viss medlem av Red Hot Chili Peppers:
– Red Hot Chilli Peppers har blivit tragiskt dåliga de senaste tio åren, jag vill absolut inte framstå som att jag gillar dem, säger David bara för att sekunden efter helt vända om, mycket på grund av en gammal barndomshjälte,
– Eller ja, de är bra på det de gör, man ska inte dissa dem, speciellt inte ett band som John Frusciante är med i. Han har varit en stor förebild för mig i många år. Jag kom över hans första soloskiva när jag var på min första Englandsturné med mitt gamla band, då var jag typ 17 år. Jag visste inte att han hade gjort en soloskiva, då hade han precis släppt den, men sedan dess har jag varit helt fast.

17 år och ute på sin första Englandsturné, en dröm som gått i uppfyllelse. Men hur är det då att gå från en drömmande tonåring till att verkligen få uppleva dessa drömmar? Jag frågar David om när i karriären det gick upp för honom att han verkligen hade lyckats? Svaret var lika fascinerande som enkelt.
– Jag minns en bild från en Nirvana-skiva som jag hade när jag gick på högstadiet. I bookleten till skivan har de med en liten ironisk bild på bassisten Krist Novoselic med en MTV-mikrofon framför ansiktet. Och han ser bara ut som han gör, en jävla rishög från Seattle. De var ju anti-allt, typ, ”det måste vara ett skämt att vi är rockstjärnor”. Det är en sådan där bild som har fastnat och när vi stod i New York och var med på MTV, då kom den bilden tillbaka, så jävla starkt. Han tar en konstpaus och fingrar lätt på den nu tomma kaffekoppen..
– Där står en sådan där MTV-tjej, hon frågor någonting och sträcker fram mikrofonen framför Håkan. Och jag bara tittar på honom och kommer direkt att tänka på den bilden av Krist Novoselic. Och då tänker jag, ”Åh, shit, ojdå”. Sedan tittar man ut över Times Square och inser att man visst är på MTV i New York. Då kände man väl att, ”Nu, ok”. Det var det ögonblicket då det kändes att man lyckats.

Att inte vara på turné
Helt förlorad i alla berättelser och anekdoter som trillar ur David Franssons mun, tänka sig, bo i Los Angeles och för en tid skapa beats till en West Coast MC?, märker jag att den halvtimma jag avsatt till intervjun har blivit till en hel timma. Som avslutning pratar vi lite om hur livet kan te sig för en artist, om allt turnerande och den hårda livsstilen.
– Den som klagar över att vara på turné, han kan ju bara tänka över en gång vad alternativet är: Att inte få vara på turné. Kul, vara hemma och gå och jobba varje dag. Det går fortfarande inte att undgå att märka att David Fransson är en man som lever sin dröm och trivs varje vaken sekund.
– Det finns så många jättebebisar där ute som ska ha så mycket droger varje dag för att överhuvudtaget kliva upp ur den där jävla bunkbädden i turnébussen. Jag är bara oerhört tacksam över att vi (Division of Laura Lee) är från Sverige och har en annan inställning. Vilket i sig kan bero på att alla vi i bandet kommer från arbetarklassbakgrund. Vi har vuxit upp … utan marginaler liksom, säger han fundersamt. Det märks att det finns något i ämnet som berör.
– Vi har inte gjort det här för att det är kul, sagt att det löser väl sig, vi får se vad som händer, vi har inte den inställningen. Man har hela tiden den där andan i sig att måste kämpa vidare, ta nästa steg, och skärpa sig. Inte bete sig utan hela tiden motivera för omgivningen varför man inte ska ställa sig på SAAB-fabriken som alla andra i Trollhättan och i liknande städer. Det är så djup rotat efter alla dessa år, hela uppväxten, att det fortfarande är så pass nära inpå en. Blicken är återigen hård och det är tydligt att David Fransson verkligen menar vad han säger.

När jag väl har skakat David Franssons hand och önskat honom lycka till i fortsättningen är det en fras som hela tiden upprepas i mitt huvud: "tänk över vad som är alternativet. Att inte vara på turné”. Det är verkligen få förunnat att ha chansen att på fullt allvar hålla på med det man verkligen älskar att göra. Att det sedan ligger väldigt mycket slit och målmedvetenhet bakom gör det hela bara än mer beundransvärt.

Dela på Facebook Dela på Twitter

Av: Christian Stenbacke 2006-08-08
Foto: 1 Andreas Nordström, 2 & 3 Malia James, 4 Tim Cantebury
Hemsida: newmoscowmusic.com

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krönikor
recensioner