Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Live

Sigur Rs
Way Out West, Gteborg
2008-08-08
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2008-08-13
Hemsida: www.sigur-ros.co.uk

Mörkret har börjat smyga sig på, sakta men säkert omsluts Slottsskogen av ett disgrå ljus som uppkommer då solen fräsande försvunnit ner i havets djup vid horisonten. Ja, nu ska vi inte överdriva, men laddar man inför en spelning med isländska Sigur Rós så blir det lätt så, stora drömlandskap och visuella bilder är bara förnamnet. Islänningarna kunde dock inte fått bättre förutsättningar, Nick Cave och hans Grinderman har precis grindat klart och de utlovade 100 millimetrarna regn bestämde sig för att falla någon annanstans. Slottsskogen står redo för att öppna sitt hjärta.

Det är svårt att sätta en term på vad det är för slags musik Sigur Rós skapar. Att kalla det för postrock funkar inte, eller rättare sagt, det säger fortfarande ingenting. Hur kan man beskriva vonlendska, det påhittade språk Sigur Rós använder sig av, eller Jón Þór "Jónsi" Birgissons vidunderliga falsett utan att ha varit på plats och själv ha upplevt den speciella audiella upplevelse som är Sigur Rós? Islänningarna är dessutom ett band som tar liveupplevelsen på största allvar, här snackar vi inte dammiga backtracks eller någon hipp DJ som drar i spakarna; ska det vara blås och stråkar, då ska det vara blås och stråkar. Sigur Rós verkar ha en hel arsenal människor redo att göra orkestrala inhopp runt om i kulisserna, alla klädda i den jungfruliga färgen vitt.

Man skulle kunna göra en musikalisk gränsdragning – världen före och efter ”Takk”. Ingenting före eller efter räknas. Därför stannar världen när de första skälvande pianotonerna ur Seaglopur seglar ut i Göteborgsnatten. Se, nu är jag tillbaka i det poetiska skrivandet, allt tack vare Sigur Rós. Nu finns det faktiskt annat att anmärka på också. Även om det stundtals är helt fantastiskt, hur i all sin dar lyckats man skapa sådana ljudlandskap?, blir det aningen långrandigt. Man hinner tröttna på Birgissons falsett, som trots att den är vacker blir slentrianmässig till slut. Inte ens ett gästspel av Paul Thomson från Franz Ferdinand livar upp intresset när det väl börjat svalna, afrikanska trumrytmer till trots. Återigen hade jag förväntat mig… mer.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Relaterat

De bsta skivorna 1999
rets bsta 2011 enligt Anna Enkvist

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner