Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Krönika

Årets bästa 2012 enligt Jonatan Rosenberg



Under december, hela vägen fram till nyår listar redaktionen på Joyzine.se de bästa skivorna och musikhändelserna från året som passerat. Det blir ett fantastiskt hopkok av genrer när våra skribenter tycker till om vilka som komponerade den bästa musiken, gjorde de bästa konserterna och utmärkte sig i övrigt under 2012. Idag presenterar vi Årets bästa enligt Jonatan Rosenberg med bland annat Tindersticks, Graveyard, Skriet, Jonas Lundqvist och Lambchop...

1. Tindersticks – The Something Rain
”The Something Rain” öppnas med låten Chocolate som handlar om den perfekta fredagskvällen. Låten fungerar perfekt som en programförklaring av skivan och för att ringa in det viktiga för Tindersticks som band betraktat när en text läses upp som berättar om det väsentliga för en bra kväll. Berättaren berättar tidigt i låten hur han ser prostituerade försöka plocka upp kunder och senare hur han möter en kvinna som bjuder honom på varm choklad som är hemmagjord. Jag ser framför mig ett regnigt London som doftar cigaretter och rött vin, neonskyltar som lyser starkt och livet som springer förbi. Chocolate är nio av de mest perfekta minuterna jag hört inom popmusik och resten av ”The Something Rain” håller nästan lika hög klass. ”The Something Rain” är den bästa skivan Tindersticks gjort sedan mästerverket ”Curtains” från 1997, en lika oväntat som glad överraskning och årets absolut vackraste skiva.

2. Lambchop – Mr M
Kurt Wagner, sångare och gitarrist i Lambchop skriver texter som ingen annan. På skivan ”Nixon” från tidigt 2000-tal inleder han låten Nashville Parent med att sjunga

But it just looks so cold there from the bottle
Another part of another ritual
Standing in the kitchen
Arms are braced against the counter
Swallowing like mercury down the drain


Någonstans efter den versen började min kärlek till Lambchop. När folk ska beskriva gruppens musik är en återkommande beskrivning att de gör en egen blandning av soul och country. En ganska förenklad men bra beskrivning som jag kan skriva under på. Dock gillar jag mest när soul-influenserna tar så liten plats som möjligt, jag har aldrig gillat falsetten i en sång som What else could be från redan nämnda ”Nixon”, däremot när countryn varit som mest påtaglig och detta är den i högsta grad på ”Mr M”. Naturligtvis på det originella sättet Lambchop gör sin country på och som vi lyssnare nu börjat vänja oss vid. ”Mr M” är en av de mest välproducerade skivor de släppt ifrån sig, stråkarna andas Hollywood och Kurt Wagner sjunger bättre än på många år. ”Mr M” är ett angeläget album från början till slut precis som det ska vara.

3. Saint Etienne - Word and music by Saint Etienne
Man skulle kunna tro att medlemmarna i Saint Etienne på sitt nionde studioalbum skulle börja tröttna på att försöka skriva den perfekta poplåten, men ”Words and music by Saint Etienne” låter förvånade naiv och ungdomlig, som ett band som precis upptäckt glädjen med popmusik och vill att hela världen ska göra detsamma. Själv har jag alltid sett Saint Etienne som ett band som gör bra singlar men på album inte riktigt fungerar. ”Words and music by Saint Etienne” motbevisar mig och är i mitt tycke Saint Etiennes bästa skiva hittills. Dessutom är Tonight den låt jag lyssnat på flest gånger i år, en riktig poppärla som alltid ger mig samma gåshud när Sarah Cracknell i refrängen sjunger: Tonight when the lights are going down, I will surrender to the sound…

4. Jonas Lundqvist – Så e de me de
Efter att Bad Cash Quartet splittrades skapade två av de tidigare medlemmarna överskattade Hästpojken medan trummisen Jonas Lundqvist började göra musik på egen hand, först genom sitt engelskspråkiga projekt Jonas Game och nu på svenska under sitt egna namn. Musiken påminner ofta om Rasmus Häggs (som har producerat skivan) gamla band Studio och detta passar Jonas Lundqvists sång och melodier utmärkt. Visst finns det många snygga gitarrer (som var utmärkande både för Bad Cash Quartet och Jonas Game) men framförallt så innehåller skivan försiktiga psykedeliska beats, svängiga basgångar och Jonas Lundqvists röst som sjunger igenom olika filter. Låtar som Krökta Ryggar och Tänker På Dig kommer jag aldrig kunna lyssna mig trött på, det är popmusik i sin finaste form.

5. Nick Cave and Warren Ellis presents Lawless Soundtrack
Hillbilly-versionen på Velvet Undergrounds White Light/White Heat är oemotståndlig, den hårda Burnin Hell är Nick Cave på sitt mest sadistiska humör och på den instrumentala End Crawl spelar Warren Ellis så försiktigt på sin fiol han bara kan. Soundtracket till filmen Lawless (som jag ännu inte sett) är ett av de bästa jag hört och kan med lätthet sorteras bredvid briljant filmmusik som Hans Appelqvists Sjunga slutet nu, Neil Youngs Dead Man, The Knifes Hannah med H-soundtrack samt Bob Dylans Pat Garrett and Billy The Kid. Jag gillar variationen på skivan men trots olika gästsångare (som storheter som Emmylou Harris, Mark Lanegan och Willie Nelson) och att instrumentala stycken, covers och eget skrivet material blandas så känns det aldrig ojämnt eller splittrat, helheten blir istället större än de enskilda delarna.

6. Graveyeard – Lights Out
Graveyard har inte bara gjort en av 2000-talets bästa skivor i och med föregångaren ”Hisingen Blues”, utan även en av de senaste årens mest prisvärda öl i och med deras Hisingen Brew och därför har förväntningarna varit höga på skivan ”Lights Out”. Kommer den hålla samma höga klass som förgående skiva och egna ölen har de flesta musikintresserade människor frågat sig, men all oro har varit förgäves för ”Lights Out” är en minst lika bra skiva som ”Hisingen Blues”. Balladerna är bäst, som den sköna Hard times lovin och underbara (kanske Graveyards bästa låt hittills) 20/20 (Tunnel vison). Men den största överraskningen är Slow Motion Countdown som har ett sväng som påminner om en gammal motown-låt med sång i falsett och ett snyggt klockspel. Jag längtar redan till nästa Graveyard-skiva.

7. Kendrick Lamar - Good kid m.a.a.d city
Jag skrev om Kendrick Lamar på en kompis blogg tidigare i år och då skrev jag: ”Kendrick berättar historier om compton, kallar kvinnor för bitches, berättar om hur han knarkar, gör inbrott och gråter. Uppriktigheten i låtarna kan jag inte svara på men berättandet är otroligt målande och jag förstår varför Bob Dylan i en intervju för en massa år sedan hävdade att han enbart lyssnade på hiphop av all ny modern musik eftersom berättandet är så starkt. Beatsen på skivan är ofta minimalistiska och känns mest som en kuliss för att låta Kendrick berätta sina historier, men även de är genialiska i sin enkelhet.” Just texterna är det som gör den här skivan så bra. Kendrick Lamar har gjort en hiphop-klassiker utan motstycke som är lika direkt som svårlyssnad, en skiva för den stora publiken men ändå inte. Kendrick har fått årets största genombrott men även det mest välförtjänta.

8. Van Morrison – Born to sing: No plan B
Van the man återvänder till jazzen och det är svårt att inte referera till hans tidigare skivor ”Astral Weeks” och ”Moondance”. ”Born to sing: No plan B” må inte vara lika originell som nämnda verk men är ändå en isvärda öler inte bara gjort en 2000-talets bästa skivor i och med förar Hisingen Blues utan även en av de senaste årens mest potroligt bra skiva där titeln speglar innehållet mycket. Van Morrison är ju framförallt en sångare, han har en av världens bästa röster, en röst som är som är gjord för att sjunga soul och sånginsatserna på ”Born to sing: No plan B” är oslagbara. Okej, det är något tröttsamt när Van the man sjunger om finanskrisen och jag hoppar alltid över att lyssna på den tråkigt politiska In money we trust men när han istället sjunger om kärlek som i den inledande Open the door (to your heart) går det inte annat än att kapitulera inför en av årets bästa skivor och största comebacker.

9. How To Dress Well – Total Loss
På förra skivan ”Love Remains” finns det en låt som heter Ready for the world, en låt som fick mitt hjärta att slå dubbla slag bland samplingar och falsettsång. På senaste skivan ”Total Loss” finns motsvarigheten How many? som är en av årets i särklass bästa låtar. Beatet låter gjort på en kafferast, det finns ett lo-fi-anslag på alla How To Dress Wells låtar och Tom Krell (som mannen bakom How To Dress Well heter) gör sitt bästa för att sjunga som R Kelly med ett reverb som får honom att låta som en ängel. Resten av skivan följer samma mönster, ett uttryck som är beroendeframkallande.

10. Bob Dylan - Tempest
Rösten är borta sedan länge men passionen finns kvar och på skivans bästa låt, Pay in blood, finns en ilska jag inte hört hos Dylan sedan Idiot Wind från ”Blood on the Tracks” (1975). En ilska som passar det blodröda omslaget. Gubbsvänget i låtar som Duquesne whistle och Soon after midnight känner vi igen från skivor som ”Love and Theft” och ”Modern Times” men annars spretar ”Tempest” i många olika riktningar. Long and Wasted years är en ovanligt poppig låt som bygger på en otroligt snygg gitarrslinga medan Early Roman Kings är en blues-bagatell som jag hade kunnat klara mig utan. Jag hade dock inte klarat mig utan Lennon-hyllning Roll on John eller mördarballaden Scarlet Town som skulle kunnat vara signerad Nick Cave. ”Tempest” är Dylans bästa skiva sedan ”Time out of mind” från 1997 och bevisar att Dylan aldrig slutar vara angelägen.


Årets konsert 1: Skriet på strand
På skiva är Skriet ofta monotona i ett långsamt tempo, men live låter det i vissa stunder som ett hårt metal-band. Jag hade inte sett Skriet live tidigare och blev förvånad. Gitarren var uppskruvad till max och sångaren Isak Sundström fokuserade på att skrika istället för att sjunga. Spelningen på strand lät som ett övertänt Pascal blandat med Spiritualized och jag imponerades rejält av trummisen Jacob Frössén som live verkligen visade vilken bra trummis han är. En spelning som fick mig ännu mer att inse vilket mästerverk ”Det beslutande organet” är.

Årets konsert 2: Mattias Alkberg på Södra Teatern
När jag får frågan vilka jag anser vara Sveriges bästa band så brukar jag alltid svara The Bear Quartet. Ett band som jag började lyssna på tidigt och vars karriär jag följt grundligt. Det är likadant med Mattias Alkberg, frontfiguren från Bear Quartet som började göra soloskivor. Varje gång han släpper ny musik lyssnar jag uppmärksamt och jag har sett honom live ett tio-tal gånger, men spelningen i somras på Södra teatern kan faktiskt vara den bästa konserten jag hittills sett honom göra. Under bar himmel (de spelade utomhus) kom han och bandet till sin rätt och Bit i kudden, skattebetalare har aldrig låtit bättre.

Årets konsert 3: A Place To Bury Strangers på Strand
Jag minns inte så mycket annat än starka strålkastare och distade gitarrer som skar sig i öronen. A Place To Bury Strangers spelning handlade mer om energi och hårda riff än att låta melodierna ta plats och det var omöjligt att inte börja referera till band som Ride, My Bloody Valentine och Spaceman 3 men trots den tydliga inspirationen låter A Place To Bury Strangers aldrig som några kopior. Kanske är det deras melodisinne som får musiken att bli så angelägen eller så är det så enkelt att de spelar en musik som jag trodde hade dött ut någon gång under 90-talet och blir glad över att upptäcka att den finns kvar.

Årets 10 bästa låtar (utan rangordning)
Lana del Rey – Ride
How to dress well – How Many?
Tindersticks – Chocolate
Carly Rae Jepsen – Tiny Little Bows
Graveyard - 20/20 Tunnel Vision
Tindersticks – Frozen
Jonas Lundqvist – Tänker på dig
Saint Etienne – Tonight
Lambchop – 2B2
Kendrick Lamar – The art of peer presure.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Jonatan Rosenberg 2012-12-17

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner