Joyzine.se






Recension - Skiva

Limp Bizkit
Chocolate starfish and the hot dog flavored water, 2000
Skivbolag: Interscope
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2000-10-10
Hemsida: www.limpbizkit.com

Limp Bizkit hittade rätt med sitt förra album "Significant other" som hade mycket av det ett riktigt bra metalalbum ska ha. De hittade sin egen nisch inom den överbefolkade neometalgenren och lät hip-hopen kliva fram lite mer än vad alla andra band gjorde. Låtarna blev intressanta och eftersom bandet inte skar ned på manglet blev inte det stora hip-hopelementet störande. På den här skivan är allt stämningsfullt mangel utstädat och hip-hopen har tagit över hela produktionen i symbios med tråkigt popharvande.

Det är många band som anammat Limp Bizkits stil och försökt sig på att göra liknande låtar. Band som Linkin Park och Papa Roach är ju bara några av de pinsamma härmapor som syns i affärernas skivställ. Frågan är dock om de banden ens försökt sig på den musikstil de gör om de hört det här albumet, det är ett avskräckande exempel. Machofarbror Fred Durst verkar inte veta vilket ben han ska stå på. Ska han vara stor stark och uppkäftig eller mumla fram enfaldig poplyrik? Vokalisten och hans gäng har uppenbarligen valt att stå stadigt på båda fötterna och deras blandning är näst intill outhärdlig.

Visserligen är alla böjningar av ordet "fuck" i texten till Hot dog ganska lustiga och ledmotivet från filmen Mission Impossible 2 är faktiskt en riktig hit. It'll be ok är den enda låten med popdrag som går att lyssna till och i några sekunder är den faktiskt ganska bra, sen är det inte mer och 15 spår är på tok för mycket. Texterna är patetiskt uppkäftiga och det är nog inte många som skulle klaga om Fred Durst skickades raka vägen tillbaka till barnhemmet för ännu en uppfostringskur.

Samlar man de allra bästa Limp Bizkit-låtarna genom tiderna får man nog ihop ungefär tio melodier som skulle kunna fylla upp en riktigt bra neometalcd. Deras enskilda släpp är dock alldeles för ojämna och attityden som ska vara stentuff är bara enerverande. Trots att det här egentligen är ren dynga - med några få undantag - kommer den här plattan att sälja hur bra som helst. Ibland är människor väldigt enfaldiga!

Dela p� Facebook Dela p� Twitter

Relaterat

Sebastian Fors And The Ones That Got Away
Långt ifrån bäst, men ändå fest
Limp Bizkit (2001-06-14)
Limp Bizkit (1999-01-01)

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krönikor
recensioner