Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Krönika

Långt ifrån bäst, men ändå fest

Vad kan dölja sig bakom en så här käck och nästan onödigt konstruerad rubrik? Jo, helt enkelt det som står i klartext. Årets upplaga av Hultsfredfestivalen var en enorm fest och bjöd på många fantastiska stunder. Men ser man krasst på programmet var det väl ingen direkt höjdare.

Regnet under torsdagen tog ner mycket av stämningen, men i takt med att molnen lättade ökade glädjen och festivalen vaknade på nytt. Folk käkade langos, hävde öl och tävlade i vem som kunde trasha sin bandare hårdast, precis som det ska vara på en riktig rockfestival. Festen accelererade sakta och var slutligen uppe på toppnivå igen.

Det som var mest nedslående med årets festival var programmet på Hawaii (den största scenen). Som headliners vill i alla fall jag se exklusiva och vitala akter, det fick jag inte göra i år. Inget ont om dessa band, men svenska akter som Eskobar, The Plan, Caesars Palace och A Camp har inget på Hawaii att göra. Dels kan man se dem i så gott som vilken liten håla som helst (väldigt exklusivt) och dels gör sig deras musik bättre i mindre format och med mer rök och svett omkring sig.

De utländska och något med exklusiva akter som bokats in var dock inte heller något som fick mig att ta glädjeskutt (mer än ett då!). I stort sett samtliga större akter som kunde skådas på Hawaii har för länge sedan passerat storhetstiden i sina karriärer och är på väg utför i mer eller mindre hög fart. Hur fräscha och aktuella är egentligen New Order, Suede, Sonic Youth och - det smärtar mig att säga det - Slayer. Säga vad man vill om Limp Bizkit förra året, men det var i alla fall ett band på väg mot toppen och som var oerhört aktuellt. Nu skakade jag huvudet av mig och älskade Slayer trots deras ålder, men det har mer med personliga band än bandets fräschör att göra.

När headlinerbanden inte hade mycket att komma med (jag såg bara fyra hela konserter på Hawaii) var det tur att de mindre scenerna hade bättre saker att bjuda på. I Teaterladan har ingen några större krav på exklusivitet, ändå kunde fler intressanta gig skådas där än på stora scenen. Gitarrgalningen Bob Log III, allstarprojektet Lock-Up och svenska Arch Enemy som äntligen övergivit Japan för att göra ett Sverigegig (det första sedan 1998) är bara några som bör nämnas.

På Pampas kan svenska band med vinden i ryggen ses med mer glädje och LOK, Entombed, The Wannadies och Millencolin gjorde vad de kunde för att underhålla och lyckades bra. De norska punkbögarna i Turbonegro gjorde en av sina absolut sista spelningar och det får anses vara en vass bokning.

Hultsfred är fest även om det inte är ett enda bra band på bokningslistan och följaktligen roade sig folk för fullt. Det här var ingen av de bättre upplagorna av festivalen, men likväl var det förbaskat roligt. Årets erövringar: Kerry Kings (Slayer) plektrum - med god hjälp av en väldigt snäll flickvän - och Close-Up-Robbans autograf. Det får anses som ett gott facit. Festival är alltid festival och jag skulle antagligen inte kunna vara utan det!

Dela p Facebook Dela p Twitter

Mikael Mjörnberg 2002-06-24

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner