Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Intervju

The High Fives

The High Fives har haft varierande uppställningar genom åren, men lagom till det intensivt poppiga debutalbumet ”Work of Art” verkar gruppen ha stabiliserat sig kring en sju man stark sättning. Det råder dock ingen tvekan om att frontmannen Tommi Levin är den riktiga bandledaren och han vill mest bo på hotell och dricka öl.

The High Fives ska spela i Norrköping. Medlemmarna sitter behagligt tillbakalutade i krogen Hugos mjuka soffor och har precis avnjutit kökets hemlagade lasagne i samma lokal som McDonalds personalstyrka någon timme senare ska ha sammankomst och där gruppen ännu senare på natten ska leverera sin energiska popmusik.
Orkestern vars styrka varit ganska ambulerande ända sedan starten är den här aftonen sju man stark och beskrivs som så stabil det bara går att vara. Nu är det slut på allt hattande med medlemmar. The High Fives har slutligen blivit en enhet.
Och som enhet är det naturligtvis intressant att betrakta den interna hierarkin.
– Det blir mest så att jag pratar och de andra är tysta, säger den självklare bandledaren tillika sångaren och gitarristen Tommi Levin efter att vi mötts upp utanför Systembolaget och raskt traskar genom den svinkalla staden på väg mot spelstället.
Det var Tommi som en gång i tiden bildade gruppen i Katrineholm och det är han som till majoriteten skrivit låtarna på debutalbumet ”Work of Art”. Att han är bandledaren råder det inga som helst tvivel om, men han har fel. Övriga bandmedlemmar är inte alls tysta och timida när bandspelaren slagits på. Däremot är det uppenbart vem det är som är mest van att leverera citat som gör sig i tryck och som berättar saker som går lite djupare än bara skrapar på den berömda ytan. Medan klyschorna haglar från alla möjliga håll är det bandledaren som håller ihop konceptet.

Hjälp av Rookie
Gruppen har som omnämnt funnits i många olika uppsättningar sedan starten 2006 och historien om hur medlemmar ramlat in och ut ur bandet är för lång för att gräva ner sig i. Men nu har det i alla fall gått så långt som till att ett debutalbum spelats in.
– Vi har en låt som jag skrev när jag var 18, men det är väl den äldsta tror jag. Vissa låtar är bra gamla, men sen finns det några som jag skrev kanske två veckor innan vi spelade in skivan så det är väldigt blandat, konstaterar Tommi samtidigt som han skyfflar munnen full med lasagne.
De sista medlemsförändringarna skedde dock precis innan det var dags att fästa materialet på plast. Som det energiska band The High Fives är var det klart att de skulle ha en blåssektion också.
– Allt blås kom till när jag stod framför micken, det var mycket improviserat och inget skrivet när vi spelade in, konstaterar trumpetaren Åke som ramlade in i bandet lite som på ett bananskal.
– Jag kom med i bandet genom att det stod på Myspace att jag var medlem och då ringde jag upp och frågade om jag var med och det var jag, skrockar han.
Men nyckeln till debutalbumet och ett lite bredare erkännande vreds om betydligt tidigare än så. När gruppen fortfarande bara var en fem man stark poporkester hjälpte en inte helt okänd festival till att öppna de musikintresserades ögon.
– Rookieturnén som vi var med på var viktig, konstaterar Tommi. Jag skrev fyra låtar som vi repade in, eller repade och repade, vi drack folköl och gjorde en liten demo en fredagskväll och la upp låtarna på Myspace. Det var väl kanske i november 2006 eller något sådant. Sen efter två månader hörde de av sig från Rookieturnén och sa att ”ni måste komma och spela”. Vi hade inte skickat in någonting utan de hörde av sig till oss och efter den spelningen blev det ju lite skriverier här och där så det har trillat in spelningar och intressenter här och där. Men så hade de en omröstning på sin sida om vilken rookieakt som var bäst och då vann vi den av någon anledning och då vart det Hultsfredsfestivalen också. Efter det hade vi fått ut namnet så pass att det började rulla på. Sen har det gått av sig självt.
– Om jag själv fick välja festival skulle jag hellre åka på Peace & Love, men när man har hört band som säger att de har spelat på Hultsfred tycker jag att det låter bättre än att säga att de har spelat på Peace & Love, jag vet inte varför men Hultsfred känns fortfarande lite tyngre.

Jury på Myspace
Myspace spelade givetvis också en stor roll i sammanhanget och även om bandet ger ut skivan själva kom de i kontakt med viktiga samarbets- partners genom den allt annat än lättnavigerade musiksidan. Idag samarbetar det med John Narroway och hans NAZ Promotions.
– Han hade surfat runt och hittat oss på Myspace och tyckt att jävlar det här är asbra och då skrev han det och frågade vad vi hade för planer. Det var inte direkt upplagt från början, han var mest bara intresserad av oss för att han tyckte att vi var bra. Det var precis när vi hade lite kontakt med olika skivbolag så vi sa väl att det är dags snart, men han sa att nej, nej jag fixar distributionsavtal och så fixar jag promotion, förklarar bandledaren och fortsätter sin utläggning om Myspace.
– Det var en viktig grej, kring 2006 var det jättebra. Nu tycker jag att det har blivit alldeles för mycket och det märker man av också. Förr i tiden fick vi ganska mycket comments, om någon gillar en nuförtiden får man mail istället. Det känns som att det är alldeles för stort och för mycket band och folk skiter i det på ett annat sätt. Registrerar man en Myspace idag får man 47 band om dagen som säger ”hej vill ni bli kompis med oss” och sen blir det bara en stor smet av alltihop. Det är för stort utbud. Som nystartat band idag ska man nog inte ha några stora förhoppningar av att lägga upp några låtar på Myspace. De borde ta mig fan ha en jury som lyssnar igenom grejerna.

Dricka öl och bo på hotell
Hultsfred och Myspace visade vägen, bandet har framtiden för sig och ett debutalbum med riviga popbitar i handen, men förväntningarna ligger på en tämligen låg nivå. Bandmedlemmarna mumlar om att få igen pengarna de lagt ut på skivan, att få lira på några festivaler och kanske sticka iväg på någon trevare ut i Europa innan Tommi frankt beskriver allt svart på vitt.
– Vi har inte så stora planer, planen var det vi gör nu, att åka runt på rockklubbar och dricka öl och sova på hotell. Det var det jag ville göra och det är det vi gör. Vi har verkligen inga ambitioner att bli ett större band, det vi gör nu vill vi fortsätta göra.
– Målet nu är lite festivaler i sommar och det kommer vi att göra det vet jag ju så gott som redan nu. Men vi blir inte ledsna om det tar slut imorgon. Det här året kommer vi bara dra runt på rockklubbar och spela, nu har vi börjat tjäna lite pengar på spelningarna också och det var väl målet, att man kan få några tusen när man spelar.
Festivaler och rockklubbar på agendan således, men hur är The High Fives som liveband? ¬
– Konceptet är att inte ta allt på så jävla blodigt allvar, det gör vi inte när vi spelar heller utan vi släpper loss och ser väl säkert rätt korkade ut när vi lirar, för vi har inte några poser direkt, konstaterar Tommi.
– Vi samlas runt en känsla av ordnat kaos på något sätt och det ger nog en känsla av att vi är väldigt enade, funderar Åke och lämnar tillbaka stafettpinnen till frontmannen.
– The High Fives är en explosion på scenen. Om jag lägger mig på ryggen och lipar och viftar med gitarren kan jag ju räkna med att Åke står på huvudet mot någon vägg, så fort någon sätter igång finns det inget stopp.
Det låter nästan som om orkestern går omkring och är konsant berusad på scenen, men icke.
– Dricker jag mycket innan en spelning så tror jag att jag blir bättre, men jag vet att jag blir sämre. Jag har sett inspelningar så nu dricker jag max en öl, två kanske. Annars går det inte, flinar Åke.
– Jag blir mer nervös när jag har druckit öl. Jag kan inte hålla mig om jag sitter i en loge så det är klart man dricker lite öl, men har jag druckit några stycken så kan jag bli lite nervös och börja fundera på om är jag full eller inte, fortsätter Tommi och ramlar hastigt och lusigt in på andra egenheter.
– Jag har alltid minst en halvtimme innan varje spelning där jag måste sitta själv och må dåligt, det är jättekonstigt. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara. Jag har absolut inga problem med att stå på scen, jag är inte nervös på något sätt, men just innan spelningar har jag en stund där jag blir svettig och sitter och mår illa. Jag har höjdskräck också och så åker jag inte tåg heller. Det är ett jävla handikapp, jag ska ta och ta tag i den där biten snart.
Eller helt enkelt bara hoppas att ölen, hotellen och rockklubbarna finns någonstans dit man inte tar sig med tåg.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Av: Mikael Mjörnberg 2009-02-05
Foto: NAZ Promotions
Hemsida: myspace.com/thehighfivessweden

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Emma, 2009-02-05 20:20:36 (217.210.49.33)

Love them!

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner