Joyzine.se






Recension - Skiva

Solefald
In harmonia universali, 2003
Skivbolag: Century Media
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2003-05-20
Hemsida: www.solefald.org

Jag har som bekant en förkärlek för att kalla olika bands musik för schizofren och Solefald är sannerligen ett band som faller in i denna skara. Så vitt jag förstår har bandet från början av karriären – från debutsläppet ”The Linear Scaffold” 1997 – spelat mer renodlad black metal. De spåren är dock så gott som utsuddade på ”In harmonia universali”. Här handlar det istället om ett sammelsurium av influenser, musiken kryddas av storslagna körer, orglar, thrashriff och en hel busslast med udda instrument.

Hela plattan är oerhört symfonisk och gör ett majestätiskt intryck. Norrbaggarna har lyckats skriva en skiva som bygger mer på känsla än riktiga låtar och de kommer prickfritt undan med det. Det går visserligen inte att lyssna på ”In harmonia universali” som på en vanlig skiva eftersom låtstrukturer inte existerar och det kan ge en väldigt splittrad bild. Med koncentrationen på topp är det dock en alldeles utmärkt platta som även efter ett stort antal lyssningar har nya överraskningar att bjuda på. Det är till viss del ganska progressivt, men framförallt väldigt storslaget.

När det inte bjuds på galant skönsång mässas texterna allt som oftast fram och jag tycker det är riktigt vackert. Lyriken är ett kapitel för sig och allt annat än lättförstådd. Duon använder sig av ett stort antal olika språk och även om det skulle kunna bli platt fall lyckas de utomordentligt med det. Måste säga att jag tycker Solefald är bättre än Lazares (sång, synth, orgel, piano, trummor) ordinarie grupp Borknagar. I duons (den andra komponenten är Cornelius) musik finns så många spännande element att det skulle räcka till säkert fem plattor.

Dela p� Facebook Dela p� Twitter

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krönikor
recensioner