Joyzine.se

Annonsera på Joyzine.se





Intervju

Jonna Lee

Hon lämnade Sverige som ung musikaliskt talangfull flicka i tidiga tonår, begav sig till London och mognade för att sedan återvända som en målmedveten och viljestark ung kvinna. Fortfarande extremt talangfull. Jonna Lee har nyligen släppt sitt andra album, ”This Is Jonna Lee”, och äntligen börjar bitarna falla på plats. Joyzines utsände fick sig en (blöt) pratstund med Razzia Records ögonsten.

Sola’ i Karlstad my ass. När Joyzinebilen susar förbi staden vars kringliggande doft växlar mellan rårost och avföring (svavel) är det idel mörka moln på himlen. En stund tidigare passerades rena rama domedagen, skyfallet kunde lika gärna ha uppkommit kring Mordors mörkaste berg. Buttra tankar formades, en festival utan sol är dömd att misslyckas. Så kommer vi fram till Arvika. Himlen spricker upp. Molnen skingras. Solen tittar fram. Ändå skulle denna vår livskälla få oväntad konkurrens i förmågan att skina.

Möt: Jonna Lee Ni som har sett den färgsprakande videon till första singeln ut, My High, förstår vad jag menar. Man missar inte Jonna Lee i en folksamling. Med en frisyr farligt nära en klassisk 80-talsglamrockuppsättning, det vill säga långt blont krusigt, vakna kastanjbruna ögon och alltid med ett leende på läpparna är Jonna Lee en sådan där person man alltid mår bra av att vara kring. En person med ett naturligt ljus.
– Jag ville bara vara tydlig, för en gångs skull i mitt liv, och förstärka det så mycket det gick. Det handlar ju om min grej, det är min skiva liksom, förklarar Jonna efter att vi tillsammans tragglat oss genom en liten glipa i staketet till backstageområdet bakom Riksteaterns scen (där Sirqus Alfons Eurotrash-show fullkomligt krossat allt motstånd kvällen innan), och sedan slagit oss ner på gräsmattan bredvid den minivan som dagen till ära agerar turnébuss.
– På första skivan var jag väldigt noga med att det skulle vara lågmält. Inte just att det skulle vara tyst, utan bara neutralt. Jag ville inte ha för mycket produktion, för mig är grunden min sång och min gitarr. Sedan vill jag lägga på saker, även om det var skrämmande i början, ”Nej, måste vi ha trummor?!”, men saker och ting byggdes på tills det kändes naturligt. Och nu, efter den här skivan, vill jag göra helt sjuka saker! Så därför blev det så med ”This Is Jonna Lee”, det är fortfarande ”10 Pieces 10 Bruises”, men lite vidareutvecklat bara. Det är en skön väg att gå, det ligger i min natur, att vilja förändras hela tiden.

Artistisk frihet
Längre än så hinner vi inte förens Arvika- festivalens enda regnmoln bestämmer sig för att ställa alla kranar vidöppna varpå vi tvingas fly in i minbussen tillsammans med delar av Jonna Lees medmusikanter som ytterst lägligt kommit tillbaka med bilnyckeln precis när regnovädret slog till. Intervjun fortsätter inne i bussen:
– Ambitionen just nu är att inte stressa så mycket, börjar Jonna när jag frågar om den omedelbara framtiden. Jag gör en sommarturné nu och ska göra en höstturné, bara sköna gig med det här fina bandet. Sedan får vi se när jag börjar skriva igen. Jag behöver nog en liten paus sedan, för att kunna göra andra saker, men vi får se. Helt plötsligt känner man bara att det är dags om en vecka, eller också blir det två år… Fast jag kan inte tänka mig att det skulle dröja två år… Det vore jättekonstigt om jag hamnade i någon typ av koma… Jonna Lee skrattar och flänger med armarna, något hon kommer göra kontinuerligt under intervjun. Energi finns det gott om.
”This Is Jonna Lee” släpptes precis som föregångaren på Razzia Records, ett litet skivbolag som trots sin småskalighet har blivit ett aktat namn inom branschen.
– Razzia har betytt en hel del vad det gäller den konstnärliga friheten. De har total tillit till sina artister. Man får göra precis vad man vill, de har så klart koll på allting, men konstnärligt vill de att artisterna ska ha den frihet de behöver. Och jag menar, det händer ju liksom inte någon annanstans! De är väldigt sköna människor och de älskar musik! Det är inte så många i musikbranschen som verkligen älskar musik. Det finns så klart en del som gör det, men det finns också en hel del administratörer som knappt har koll på någonting. Jag är stolt över att jag ligger där, och det är det största för mig.

Nya vänner
Förutom att ha öppnat en del nya dörrar har även samarbetet med Razzia Records lett till att Jonna Lee fått möjligheten till att lära känna lite nya kollegor, kollegor som visat sig vara minst lika bra som vänner. Helt naturligt gästar många av dessa på nya skivan, men att det skulle handla om ren name dropping är något Jonna Lee förkastar med avsmak.
– Jag kan tänka mig att man antar sådana saker, börjar Jonna samtidigt som de bruna ögonen skjuter blixtar, Ed Harcourt gästade till exempel förra skivan, men på den här skivan har jag inte ens namedroppat en enda person. Så nej, människor letar alltid anledningar till varför en person lyckas. Jag tycker att jag är en begåvad musiker och därför vill folk jobba med mig. Om det inte hade varit så hade det varit jobbigt, då hade jag fått be på mina bara knän för att få folk att sjunga med mig! Nej, så funkar det inte. Jag är lite för stolt för sånt tror jag. Det första som hände när jag signade till Razzia var att de sade att Annika (Norlin – Hello Saferide, Säkert! /red.anm) skulle skriva min biografi. Så de slängde ut oss på en bar tillsammans. Då var det bara, klick, och nu är vi vänner. Andrea (Kellerman – Firefox AK /red.anm) och jag, vi umgås väldigt mycket, men jag har massa kompisar som inte är kända som är med på skivan också. Men de märks ju tyvärr inte lika mycket. Stina Andersson, som jobbar på bion där jag jobbat i sju år, hon är med och körar, en del annat folk därifrån också. De har varit med live också ett par gånger, en kör från biografen, det är roligt, säger Jonna med ett skratt, det glada humöret nu tillbaka.
Ed Harcourt ja. Hur var det där egentligen?
– Vi kom i kontakt via en studio i London. Min kille, Claes Björklund som också producerat skivan, jobbade i en studio i London och vi var där väldigt mycket. Ed känner folk som Claes känner så vi träffades på det sättet. Sedan hördes vi via Internet liksom, via myspace, och så skrev jag End Our Love och tänkte att den här borde inte jag sjunga egentligen - den här borde Ed Harcourt sjunga. Han som har en sådan stark och kraftfull röst! Jag skickade en förfrågan till honom där jag frågade om han ville vara med och det ville han. Så då gjorde vi det.
Samarbetet ledde till att Jonna Lee fick följa med på Ed Harcourts avskedsturné. Om det nu var det definitiva avslutet för den karismatiska britten vill säga.
– Det var jätteroligt att åka på den turnén. Jag var väldigt nervös för det var en soloturné, min första soloturné, och hans publik som är så lojal! Det var nervigt men jag lärde mig väldigt mycket. Sedan därifrån, just efter den turnén, har jag känt mig som en helt annan artist. Det var väldigt kul. Nu senast spelade vi ihop för bara en månad sedan. I London. Han är lite dramatisk av sig, Ed. Han säger saker, han menar också vad han säger, men man vet aldrig ändå. Nu spelar han in en ny skiva i USA, så jag tror att han kommer att släppa den i Sverige med, det vore konstigt annars. Han har ju en ganska stor fanbase här.

Covers och mobiltelefoner
Ta det som det kommer, spontanitet och självkännedom, Jonna Lee personifierar allt som är laid back men samtidigt naturligt vackert. Tur för oss andra, annars hade nog inte Jonnas egen tolkning av DC Sleeps Tonight med Postal Service sett dagens ljus.
– Det var verkligen spontant, spela in i köketgrejen. Jag älskar Postal Service och tycker den skivan, ”Give Up”, är helt underbar, så det var verkligen, ”Undrar hur det låter akustiskt, ja, det låter så här, men perfekt”. Sedan var det Razzia som sade att den kanske kunde vara b-sida, så då körde vi på det. Det jag gillar antar jag ju att andra också gillar. Gör de inte det så är det ju… tråkigt, skrattar Jonna. Jag gör ju bara saker jag kan stå för, så klart. Jag har gjort en cover på Human med The Killers också, en låt som jag inte alls tyckte var speciellt bra innan jag gjorde en cover på den. Efter det har jag börjat se på den med ett helt annat ljus! Jag tycker det är kul med covers, jag tycker det är kul att sjunga låtar där killar sjunger, låtar som är skrivna för män. Och sedan göra kontrasten på det. Det blir så annorlunda.
Annars är öppenhet och närhet något Jonna Lee vurmar för. På Jonnas myspace hittar man bland annat en liten minidokumentär från arbetet med nya skivan. Ett fönster rakt in i det allra heligaste.
– Det är viktigt. Jag tycker ju om att veta lite mer om mina idoler, vare sig det är Death Cab For Cutie, Postal Service, man vill veta mer! De är ändå rätt personliga i det de gör, men ändå inte. Det finns liksom en slags barriär. Det vi gjorde var ju typ en mobiltelefonsdokumentär. Den var inte tjusig på något sätt, men jag tyckte att, eftersom det var en sådan speciell skiva för mig ville jag dokumentera allt ihop och sedan visa upp hur det gick till. Kanske kan det hjälpa till att få bitarna att falla på plats lite grand. Det är ibland svårt för publiken som inte sett mig live att veta vad man är för typ av person, medan de som sett mig live kanske inte förstår vad låtarna på skivan handlar om. Att göra en sådan här grej närhet knyter ihop det hela till en liten fin typ av påse.
Solen tittar äntligen fram och min tid inne i minibussen lider mot sitt slut. Efter ett par artiga avskedsfraser, och ett gemensamt konstaterande att Depeche Mode kommer bli grymt, ålar jag mig återigen genom staketet och styr kosan mot nya festivaliska breddgrader. Sola i Karlstad, pyttsan. Sola på backstageområdet på Arvika säger jag.

Dela på Facebook Dela på Twitter

Av: Christian Stenbacke 2009-08-23
Foto: Jonathan Pushnik (1,3), Andrea Kellerman (2,4)
Hemsida: www.jonnalee.com

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krönikor
recensioner