Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Intervju

Johnossi

Efter ett stort uppbåd trummor och trumpeter, virvlar och fanfarer, konfetti och godisregn - allt för att hylla debutplattan, ”Johnossi”, med den dansanta hitten Man Must Dance - har det varit ganska tyst om herrarna John och ”Ossi”. Fram tills i sommar vill säga. Nu, återigen albumaktuella, har Johnossi varit iväg och spelat på alla Sveriges festivaler värda namnet; Joyzine hann upp dem tidigt ett par timmar innan giget på Popadelica i Huskvarna.

Eter många timmars runtkuskade på Sveriges fina tågnät, med Sveriges fina Statliga Järnvägar (eller hur var det nu igen?), har jag äntligen lyckats landa i Huskvarna, förort till storebror Jönköping. Vädret är blå himmel, strålande sol och jag är taggad till tusen. Ända tills jag inser att instruktionen (”bara runt hörnet”) till mitt härbärge för natten inte alls bara är runt hörnet, utan visar sig vara en helvetisk långpromenad genom halva orten med tillhörande tunga resväskor slängda över axlarna. Men det är det värt, årets första riktiga festival, Popadelica, står för dörren och startfältet är riktigt vasst i år. Vassast av alla är förstås powerpopduon Johnossi, vars spelning på Gudskelov i Norrköping 2005 fortfarande hör till en av de absolut bästa jag någonsin varit på. Ny skiva i bagaget och ny turné, vad kan vara bättre? Mycket visar det sig…

Som djur i bur
”Åh fy fan…”
Meningen yttras med sådan desperation att jag snudd på ryggar tillbaka när blicken landar på personen som yttrat den: Oscar Bonde är sliten. Fruktansvärt sliten. Tre veckors konstant turnerande ute i Europa med spelningar varje dag sätter sina spår. John Engelbert ser inte mycket piggare ut han där vi trängs allihop inne i den minimala logen backstage till Teaterladan, den scen Johnossi en och en halvtimma senare ska sätta i brand på årets Popadelicafestival.
När jag ringde managern en stund före intervjun fick jag veta att bandet kommit till Sverige bara några timmar tidigare och därför ville skjuta på intervjun för att få åtminstone några timmars sömn innan allt drog igång igen. Om dessa timmars sömn gav någon verkan låter jag vara osagt, men det skådespel som sedan kom att utspela sig på Teaterladans scen, efter vårt lilla samtal, var rent omänskligt – det var djuriskt.
– Det är slitit som fan, men det är kul samtidigt. Vi gillar ju att turnera, konstaterar John Engelbert och möter min blick. Killen må vara trött, men blicken säger något annat. Jag får känslan av att sitta framför ett rovdjur, ett monster som bara väntar på att få släppas lös och som nu sitter och utvärderar sitt byte. Vän eller fiende? Det återstår att se.
– Vi hatar att spela torsdag, fredag, lördag och sedan vara hemma måndag, tisdag, onsdag, fortsätter John och vänder bort blicken. Man blir bara förvirrad till slut. Vi tycker att det är skönt att spela skiten ur oss i tre veckor för att sedan vara hemma och vila två veckor, få bli normal igen, och sedan sticka ut igen. Bli ett monster.
– Kroppen tar stryk. Själen också, mumlar ”Osssi” där han sitter något nedsjunken på sin stol med armarna i kors. Om det finns en lista på tio ställen han skulle vilja vara på just nu så står garanterat inte ”sitta och bli utfrågad av en självutnämnd journalist” med på den listan.

Inga vita streck
För tre år sedan dök det plötsligt upp ett rykte, hetare än hetast - något som närmast kan jämföras med pysande hetluft från en masugn. Ryktet påstod att det fanns ett gäng nya katter i stan, och att de var hur grymma som helst. Det speciella var att det enbart var två katter det handlade om, den ena med semiakustiskt gitarr, med lite pedaler till, och den andra på trummor – ändå lyckades de skapa något som påminde om en hel armé. Visst, jag försökte ta det med en nypa salt, att köra den här White Stripes-grejen är ju ganska gjord vid det här laget, men att jämföra Johnossi med The White Stripes är en grov förolämpning. Mot Johnossi.
– Jag kan verkligen inte förstå varför alla ska hänga upp sig på att vi är två i bandet, eller hela det här duobegreppet, frustar ”Ossi” som för tillfället lämnats ensam då John gett sig ut på jakt efter tändare. Vi tänker liksom inte så, vi bara spelar. Det bara blev så och vi funderar aldrig någonsin på det där. På något sätt verkar fokus ha hamnat snett, det är ju inte det faktum att vi är två stycken i bandet som är det viktiga, utan musiken vi skapar.
– Vad var frågan? frågar John som nu återvänt med funnen tändare.
– Duofrågan.
– Ah, den.
Ironin och det breda leendet går inte att ta minste på. Johnossi har fått den här frågan många gånger förut. Och de är olidligt trötta på den. Jag flyttar därför över frågan till Johnossis själva existens; den råa energi och det tumult som är deras liveshow. Hur kan det vara möjligt att gå upp och så fullständigt explodera i ett sådant vansinnesursinne som Johnossi gör, spelning efter spelning? Det borde i rimlighetens namn inte vara något kvar än några ynka rykande spillror efter ett gig med herrarna John och ”Ossi”. Hur hittar man energin och motivationen?
– Ja, det undrar vi också ibland, skrattar John torrt och tar ett bloss på den nytända cigaretten. I bakgrunden hörs samtidigt ett stegrande vrål när Jönköpings stolthet, Emil Svanängen, alias Loney, Dear, intar samma scen som Johnossi själva ska stå på om bara en liten stund.
– Det är riktigt bra säger John, blåser ut ett rökmoln och nickar ut mot baksidan av scenen samtidigt som han får medhåll av oss övriga två.
– Jag blir jävligt irriterad på artister som inte står för vad de gör. Jag skulle aldrig kunna gå upp på scenen och sedan inte fullt ut gå in för det jag håller på med. Alltså, det här är ingen lek. Det här är fullt allvar för oss. Det finns inget annat just nu. Varje stavelse som lämnar Oscar ”Ossi” Bondes mun känns som ett åsknedslag i mitt huvud, hans ögon brinner av trötthet blandad med övertygelse. Om John är ett rovdjur så är ”Ossi” något mycket värre.

Alfahannar
Hur går det då till när de skriver sina låtar? Jag vet att begreppet ”duo” är bannlyst, men dess problematik kvarstår. Att enbart vara två personer i ett band måste ju innebära en del andra förutsättning när den framförallt handlar om gruppdynamik och beslutstagande. Vad händer om till exempel den ena parten gillar en låt, eller varför inte vill ta ett beslut, och den andra parten vägrar? Vem får vika sig? Hur löser man konflikter? John spänner ögonen i mig igen.
– Vi har egentligen inte haft några direkta konflikter, ”Ossi” och jag. På det sättet är vi väldigt lika. Vi är båda två väldigt starka personer med starka personligheter, två Alfahannar, och är det någonting, som till exempel en låt, där vi inte kommer överens – då skiter vi i det helt enkelt. En låt överlever aldrig ritbordet om någon av oss inte gillar den rakt genom. På så sätt blir det inga kompromisser heller. Men oftast faller allt på plats direkt, vi vet när vi har gjort en låt vi båda tycker om och kan stå för. Och till skillnad från många andra artister har vi aldrig ett gäng låtar på lager, det är inte så att vi har ett 20-tal låtar att välja bland när det är dags att spela in en skiva; vi har våra kreativa perioder sedan spelar vi in det vi har.

Allt de någonsin ville ha
Nya albumet, ”All They Ever Wanted”, visar upp ett Johnossi som tagit ytterligare ett kliv när det kommer till låtkonstruktion, framförallt John Engelberts gitarrspel verkar inte veta några gränser. Ändå har inte det riktigt stora genombrottet blivit verklighet än. Sverige verkar vara lite trögare att hänga på än andra delar av Europa.
– Det är en ganska stor skillnad både vad det gäller publik och framförallt spelställen när man kommer ut i Europa jämfört med Sverige, förklarar John. I till exempel Tyskland har det varit vissa spelställen med flera tusen personer i publiken, och alla röjde framför scenen. Sådant gör ju att man själv ger ännu mer tillbaka, allt trissas upp liksom. I Sverige är det lite tvärt om. Vi var nere och spelade på KB i Malmö för ett tag sedan och då var det betydligt mer avvaktade, folk står och tittar med armarna i kors och hela den grejen. Men vi bryr oss inte egentligen, vi vill ju bara spela.
Tiden inne i logen är knapp, efter en genomgång av höstens hektiska schema, med bland annat fler turer utomlands, är det dags att skiljas åt; jag för att försöka se det sista med Loney, Dear och John och ”Ossi” för vidare förberedelser. En sak står ändå klar, John Engelbert och Oscar Bonde menar verkligen allvar, de lever drömmen, de lever myten. Johnossi kommer att sätta ett avtryck i musikhistorien, på ett eller annat sätt, sanna mina ord.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Av: Christian Stenbacke 2008-09-17
Foto: Alexander Mahmoud (2)
Hemsida: www.johnossi.com

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


R, 2009-07-30 22:21:53 (83.251.114.211)

Bra artikel. Jag älskar de där rovdjuren.

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner