Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Intervju

Sounds Like Violence

Det händer inte ofta. Sannolikheten är förödande liten. Det är få förunnat. Det är få som klarar av det. Men plötsligt händer det. Det handlar om blodigt allvar och det kan fysiskt förändra din verklighet och världsbild. Det låter fint. Det låter brutalt. Det låter precis som våld.

”Sounds Like Violence, är inte det han Andreas Söderlund från Niccokick som startat ett nytt band? ” kan man få höra från de som inte har koll men har lite koll ändå. Jo, Sounds Like Violence är Andreas Söderlunds band, men att kalla det för nytt eller att jämföra det med Niccokick är att göra både Andreas Söderlund, Sounds Like Violence och Niccokick en stor oförtjänst. Det finns förstås likheter, bandmedlemmar till exempel, men avståndet banden mellan är ändå av oceaniska mått. Och snacka om svårförlöst födsel.

Tid tar sin tid
Året var 1993 och det var fortfarande månader kvar innan ett självinriktat hagelgevärsskott mot huvudet i utkanten av Seattle definitivt skulle bli sista spiken i kistan för den anti-allt-våg som så populistiskt kom att kallas för grunge. Dödsskott för vissa och startskott för andra. Samtidigt som en hel musikvärld sörjde en förlorad, icke självutnämnd, grungeikon hade en helt ny resa, långt från allt vad skogshuggare och rymdnålar heter i Seattle, tagit sin början. I Båstad av alla ställen. En grupp småpojkar som tyckte om att göra saker tillsammans. Resan har sedan dess varit lång, krokig och alldeles underbar.
– Vi höll på och experimenterade med massor av skit, ja, men säg åtta-nio år i alla fall, förklarar Andreas Söderlund strax efter att vi avklarat det obligatoriska kallpratet som hör intervjuer till. Sedan blev vi signade till Deep Elm i USA 2003 och 2004 släppte vi första Ep:n, ”The Pistol”. De tio åren behövde vi nog för att komma fram till vad vi ville ha för stil. Enligt oss själva har vi ju ett jävligt unikt sound, är man från Sverige och inte har lyssnat så mycket på rock som kommer från utlandet, då tycker man nog att det låter som vad som helst. Vi tycker själva att det finns väldigt mycket i Sounds Like Violence som ingen annan riktigt har.

Konsten att inte passa in
Ett konstaterande som varit Sounds Like Violence ledstjärna lika mycket som deras förbannelse. ”The Pistol” visade upp ett band och ett sound som slog sig in i skallen på vem som än lyssnade, vare sig de ville eller inte. Första fullängdaren ”With Blood On My Hands”, 2007, fick lysande kritik och toppade många årsbästalistor (bland annat två toppnoteringar här på Joyzine http://www.joyzine.se/?p=2033). Ändå var det snålt med både spelningar och uppmärksamhet. Att vara unik är bra, men vart passar man då in?
– Det där är ju verkligen svårt… Vad ska man säga… Det där facket vi är i, eller har blivit lagda i, den musiken går inte riktigt hem i Sverige, suckar Andreas Söderlund uppgivet. Vi har vår egna lilla scen på något sätt och vi har våra egna mål. Vi tillhör inte emo, screamo eller vad det kan tänkas vara, vi vet inte ens hur man stavar till de där grejerna. Det ända vi vet är att vi spelar någon form av rockmusik. När man ska vara förband och så där, då passar vi aldrig in. Vi kan höra av oss till Green Day eller till det mest obskyra metalbandet, för vi vet inte riktigt vart vi skulle kunna tänkas passa in, vi tillhör ingen specifik scen. Så ja, det tog lång tid att bygga upp oss själva. Sedan finns det ju vissa som faktiskt gillar det och kommer till spelningarna, om man spelar i Stockholm eller Malmö eller vad det nu kan vara.

En obekvämlighet
Olustkänslan växte sig större med tiden, samarbetet med amerikanska Deep Elm började så sakteliga knaka i fogarna, återigen på grund av obehaget att bli placerade i ett fack som inte kändes bekvämt. Det smyger sig in en visst stålkant hos Andreas Söderlund när han utvecklar det hela:
– Nej, vi ville inte ligga kvar där, de var helt omöjliga att ha att göra med. Vi köpte ut oss därifrån för ett och ett halvt år sedan. I samma veva som vi skrev till nya skivan. Det är en låt på skivan som heter 5900 dollar och det är den summan vi köpte ut oss för. Deep Elm har gjort bra grejer för oss visst, vi kom in i hela den där emo/punk-vågen ,vilken vi kanske inte vill tillhöra men vi fick ändå mycket fans på grund av att vi låg på Deep Elm. Vi skiter ju i vad vi har för fans, bara vi slipper att hela tiden höra att vi tillhör en slags scen. Det spelar ingen roll vem som lyssnar på oss, på det sättet. Nu ligger vi bara på Burning Heart i Europa.

Motgång och medgång
Under nytt kontrakt med nytt bolag låg vägen återigen öppen, utmaningen låg nu i att försöka förvalta men också utveckla soundet som blivit Sounds Like Violence signum – det kalla, det hårda, det våldsamma. När så nya plattan, ”The Devil On Nobel Street”, där bandet bland annat samarbetat med Ryan Hewitt (Red Hot Chili Peppers, We Are Scientists) och Dave Collins (Soundsgarden, Weezer) låg redo att börja skeppas uppstod det återigen problem:
– Egentligen skulle den ha släpps i maj 2009, men det har strulat med bokningsbolag som gjort att det hela tiden har kommit tillbaka till oss. Nu är vi inne på vår fjärde bokare på ett år. Det är lite trist, men på något sätt föder motgångarna lite mer vilja på något sätt. Så det känns ändå juste. Det känns spännande även om det är lite kaotiskt i hela lägret. Upplägget är dessutom bättre i och med att vi skaffat oss en manager, eller två egentligen, en i Tyskland och en för resten av världen. Men sedan vet man ju inte. Vi känner ändå att nya skivan är starkare än den förra, den är mer melodiös och den har andra kvalitéer, så det skulle kunna få oss att faktiskt växa lite. Sedan försöker vi sätta något nytt skivkontrakt med någon där borta i USA, men vi vet ingenting konkret just nu. Det finns ju många gamla amerikanska fans, så det vore ju konstigt om det inte skulle hända någonting.

Lyckan att lämna ifrån sig något
Just samarbetet med Ryan är något Andreas Söderlund prisar högt, trots att han själv är en fena på allt som inkluderas i termen studioarbete (fråga bara Annika Norlin i Hello Saferide).
– Vi började med att maila runt till lite olika mix-producenter och Ryan var en av de som nappade först. Vi snackade även lite med bland annat Pelle Gunnerfeldt, det var många andra som var uppe också, men det slutade med att Ryan fick göra slutmixen. Till en början var det ett jävla hattande. Vi fick ett förskott att göra skivan på, ett förskott som inte var så högt, så Ryan fick mer eller mindre ta hela gaget. Sedan fixade han med lite mastring genom Dave Collins, som mastrat rätt många gamla sköna skivor genom åren. Och vi fick det ändå billigt. Just mixningen var bara skönt att lämna iväg, framförallt när man hade en så pass stor och etablerad person som ville göra det. Om vi hade lämnat över det till en praktikant i någon studio någonstans vi aldrig hört talas om hade man ju kunnat göra det bättre själv men det kändes så pass stabilt med Ryan redan från början. Sedan ville vi ha en amerikansk mix. Och det fick vi, men ändå med ett eget sound. Jag och Daniel Teodorsson, i bandet, producerar ju skivan den här gången också, och jag menar, det blir ju också ett precist sound. Hade Ryan fått spela in skivan också hade det ju låtit på ett annat sätt.

Att ha fyllt 27
För sex år sedan låg fokus på Niccokick och att fylla 27 (Rock’n’roll himlen). Så är det inte längre. Men vad har Niccokick för status egentligen, och hur påverkar det Sounds Like Violence? Och finns det inte en risk för att man blir alldeles för bekväm med stigande ålder? Det sistnämnda är något Andreas tillbakavisar med bestämdhet.
– Blir man bekväm så är man ju bara sorglig. Känner man att man har mer att ge är det ju bara att göra, då är det ju bara att kasta sig in i det. Även om det är tungt att åka ner i Tyskland eller om det är att spela på Berns inför fullsatt publik, det ska inte spela någon roll. Känner man att man har glöden fortfarande, att det känns kul, då är det bara att köra på. För jag menar, blir du besviken, ”Åh, det kom inte så mycket folk”, eller ”åh, det gick inte så bra för den här skivan, vi fick bra recensioner men allt annat sket sig”, då är du fel ut. Vi har liksom lagt ner det där tänket. Vi känner bara att, fan, vi försöker bara ha kul istället. Det kan vara en åldersgrej. När man är 23-24 tror man att man ska ta över hela världen, man har kanske en annan inställning,, och när det skiter sig blir man jävligt besviken. Nu när man är… ja, vad är vi?, 29, då har man mognat på något sätt. Och bara till det bättre, så känner jag i alla fall. Niccokick just vet vi inte vart det kommer att ta vägen. Vi vet inte om det kommer finnas i framtiden, så för oss är det ingen fara med att det skulle krocka.

Situationen sätter musiken
Nya plattan då. På något sätt låg det i luften att något kommer att hända på ”The Devil On Nobel Street”, att fortsätta exakt på samma stil som ”The Pistol” och ”With Blood On My Hands” hade blivit lite för enkelspårigt – så hur gick tankarna? För med facit i hand är ”The Devil On Nobel Street” det poppigaste Sounds Like Violence producerat hittills.
– Det finns ju ingen bakomliggande tanke, vi gör ju bara låtar. Det kommer bara liksom. Men det har varit mycket melodier. Vissa melodier är jättepoppiga, en del nästan lite ”folkiga” och sedan är det vissa som passar in i rocklåtar. Men det är ett större tänk med hela melodigrejen, det är rätt många bitar som har förändrats – även texterna är mycket mer genomarbetade och har ett tema som jag trivs med på ett helt annat sätt. De handlar om… det som händer nu i mitt liv, eller det som hände för ett år sedan… asch, det är lite fantasier. Någon handlar ju om Nobelvägen och tja, jag vill väl inte exakt gå och berätta vad de handlar om, man får gå in och läsa själv och göra sina egna tolkningar. När jag skrev låtarna till den här skivan mådde jag väl jävligt dåligt egentligen. På ett sätt hade jag ett Svenssonliv men på ett annat sätt satt jag och kramade ut de där låtarna. Jag satt hemma och tryckte upp mig i min lägenhet, och det där kommer ju igen i texterna så klart. Det där är så svårt att prata om egentligen. Det finns artister som knarkar ner sig och skriver musik som är skitbra, de släpper sin bästa skiva liksom, och vissa vill bara ha ett vanligt Svenssonliv. Det finns så många olika vägar att gå. Men det var ju så klart bra för kreativiteten uppenbarligen, och gjorde att texterna blev bra och skivan blev bra. På nästa skiva kanske man sitter i en helt annan situation. Man kanske har mycket pengar… Det är så svårt att säga.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Av: Christian Stenbacke 2010-01-13
Foto: Mathias Söderlund (1,2), Jens Nordström (3,4)
Hemsida: soundslikeviolence.com

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner