Recension - Skiva
Ja, de hittar allt på lustiga namn de där gamla (eller unga) progrockarna som tycker att musik var bättre förr och att 60-och 70-talen var de allra bästa. Uppsalabandet
Gösta Berlings Saga är inget undantag. Jo, det finns en viss skillnad, tydligen handlar den här sagan bara om musik, ingen lyrik. âTid är ljudâ menar allvar, allt som ryms är just tid och ljud.
Vilket genast gör en recension mycket enklare. Antingen kan jag racka ner på att det inte är någon sång, eller också visar det sig att jag gillar det och köpet läget. Jag gillar det och köper läget, till en viss gräns. Istället hamnar allt fokus på musiken, är det ingen sång bör musiken vara jävligt bra. Det är den inte. Den är⦠speciell. För det rör sig om progressive rock, långa låtar, mycket flum och improvisation.
Konceptet hÃ¥ller i exakt tvÃ¥ lÃ¥tar. Visserligen är det över en kvart redan men ändÃ¥. Groovet är skönt, svänget finns där, men intresset dör ögonblickligen. Det finns inget kvar, som inte ryms i dessa tvÃ¥ inledande lÃ¥tar, som har styrkan att plocka upp det igen. âTid är ljudâ fungerar absolut som en bakgrundplatta, om man vill läsa, sitter och slösurfar eller kanske skriver nÃ¥got arbete, men som en ren musikalisk upplevelse har den inte sÃ¥ mycket att ge eller tillföra.
Lite extrapoäng plockar orkestern dock in på deras roliga val av namn till låtarna. Vad sägs om
Tog Du Med Dig Naturen,
Svarta Hål Och Elljusspår eller
Knölsvanen? Tanken för mig osökt till
Slagsmålsklubben och deras fantasifulla val av låt- och albumstitlar, även om jämförelsen prog och blippop kan tyckas något märklig. Slagsmålsklubben goes progressive rock, det kanske vore något det? Eller ännu bättre, Gösta Berglings Saga goes blippop. Det kanske märks på mitt svammel att jag redan är uttråkad. Lika bra att sätta punkt för det här.

Relaterat
Gösta Berlings Saga (2009-01-01)
Kommentera
Inga kommentarer