Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Intervju

The Wombats

The Wombats

Liverpool-bandet The Wombats gjorde sig ett namn på indiepopscenen 2007, framför allt med låten Let’s Dance To Joy Divison. Nu när de återigen aktuella med sin andra skiva ”This Modern Glitch”, och basisten Tord Overland-Knudsen tror den kommer få folk att se en ny sida av The Wombats. En sida som inte bara handlar om glada melodier och ”do-do’s” och ”ba-ba’s”.

Basisten Tord Overland-Knudsen är på strålande humör när vi möts i Debaser Medis skramliga matavdelning. Eftersom han ursprungligen är från Norge är det först på tal att vi ska göra intervjun på våra modersmål. Men då norska för mig är mer eller mindre som arabiska bestämmer vi oss för att göra den på engelska.

Tord flyttade till Liverpool för åtta år sedan för att gå på universitet. Där träffade han bandets sångare Murph som gick i samma musikklass och sedan blev han kvar där. Murph har dock idag flyttat till London och trummisen Dan har flyttat till Paris där flickvännen bor. Men när de behöver träffas för att repa är det i Liverpool de möts.
Just nu bor de dock i turnébussen och är i Stockholm för den sista spelningen innan de tar en liten turnépaus. Tord minns att de spelade på Debaser Medis även förra gången de var här och tycker alltid det är roligt att spela i Sverige.
– Jag antar att det är ganska likt Norge. Det är en vänlig publik och folk är verkligen inne i musiken. I England kan folk bli lite väl ”carried away”, det är som att de inte lyssnar, de dansar och blir helt galna.
Det är väl roligt?
– Ja, det är otroligt roligt att känna från scenen att stämningen är på topp. Men i Skandinavien verkar folk mer artiga och de lyssnar mer. De kan fortfarande släppa loss men det känns som att de har mer äkta kärlek för musik.

Sedan förra skivan släpptes 2007 har det varit lite tyst från The Wombats men nu är de återigen aktuella med sin nya skiva ”This Modern Glitch” som släpps i slutet av april.
The WombatsTord beskriver soundet på nya skivan som rikare och större. Det är även mer synthar än tidigare då de haft mer tid att leka runt med olika instrument, till skillnad från förra albumet som gjordes på tre veckor. Sen har de varit i Los Angeles och jobbat med större producenter som också påverkat soundet.
– Vi kollade upp några producenter, skivor och produktioner vi gillar och skrev en lista till vårt bolag och sa att vi ville jobba med någon av dem, säger Tord och förtsätter:
– En av dem vi fick jobba med var Jacknife Lee för vi älskar hans jobb med exempelvis Weezer och Bloc Party. Sen ville bolaget att vi även skulle jobba med Eric Valetine som gjort massa rockalbum, till exempel så var hans senaste album med Slash. Så först trodde vi inte alls han skulle passa. Men det visade sig att han var den bästa producent vi någonsin jobbat med. Han var den första som kom till studion och den sista att gå. Ibland stannade han hela natten. Vi kunde komma tillbaka nästa dag och så hade han fixat så allt lät fantastiskt.

En av låtarna som hintar en aning om deras nya musikaliska riktning är I Never Knew I Was A Techno Fan som handlar om en minimal technoklubb i östra London som Murph gick till, men som han inte gillade.
– I låten säger han att han gillade den men i verkligheten var det inte så, berättar Tord. Det var en massa folk som tog droger och när han skulle gå på toa för att kissa var han tvungen att i kön säga ”är det någon som verkligen behöver använda toaletten?”. Alla stod bara och väntade på att gå in och ta droger. Han tyckte det var hemskt och gillade det inte alls.

Under perioden som skivan skrevs hade deras sångare Murph problem med depressioner och gick på anidepressiva medel, därav är många av texterna skrivna från den vinkeln.
– Jag tror definitivt folk kommer se en ny sida av oss på den här skivan, säger Tord. Med förra skivan tog folk ibland oss inte på allvar. De såg oss som tre killar som precis gått klart skolan och bara skojar runt med musik. Även om texterna redan då var ganska mörka var det väl melodierna som lyfte upp låtarna.
– Jag tror att på den här skivan passar musiken bättre ihop med texterna. En del kanske kommer se att det faktiskt finns något djupare med The Wombats än Let’s Dance To Joy Divison, skojiga melodier och ”do-do’s och ba-ba’s”, haha.
Störde det er att inte tas på allvar?
– Well, man kan inte ta åt sig vad alla tycker. Om det är vad folk får ut av oss som band, att det är den roliga sidan de gillar, så är det också coolt. Det är inget vi kan göra något åt, det är som det är.

Den första singeln att släppas från skivan var Tokyo (Vampires & Wolves) där de sjunger om att vilja återvända till en viss bar i Tokyo som heter Edge End och ligger i ett ungdomsområde.
– Baren är ett ställe många band som kommer till Japan hamnar på, berättar Tord. Alla band som varit där har signerat väggarna, till exempel Muse, Foo Fighters, och så vi, haha. Alla har varit där.
– Låten handlar egentligen inte om den baren, men det är den vi syftar på. Låten handlar mer om att vi hade mycket press på oss efter vårt första album. Vi hade låtar som Let’s Dance To Joy Divison som en måttstock över hur bra de nya låtarna borde vara. Det var mycket press från bolaget, fansen, och från oss själva. Vi har alltid velat göra bättre ifrån oss. Texten handlar ungefär om den pressen mer än om oss som band. Pressen att alltid göra bättre ifrån sig än vad man gjort tidigare.
The WombatsLyckades ni med det?
– Ja. Några av låtarna på nya skivan är bland de bästa vi någonsin skrivit.

Är videon till Tokyo (Vampires & Wolves) en reflektion över en normal utekväll för The Wombats?
– Haha! Nej, inte riktigt. Det var mer som ett skämt med rockstar-klischén och alla fördomar folk har mot band. Fast det är klart att det förekommer en del sjuka kvällar ute när vi är på turné. Man dricker för mycket och spårar ur men inte precis som i videon.
– När man är ute och reser och gör spelningar får man en sån adrenalinkick som man vill hålla kvar. Och om man har två vinflaskor, en flaska rom, en vodkaflaska och massor av öl som stirrar på en när man kommer in i logen är det väldigt svårt att låta bli.

Tord berättar att The Wombats ännu inte har trashat något bar- eller hotellrum som i videon, men att det närmsta de kommit rock’n’roll-klischén var när deras trummis Dan kastade ut en beanbag (en sittsäck) från en balkong i Los Angeles.
– Han vet inte ens varför han gjorde det, det var väl nån impulsgrej. Men sen fick han dåligt samvete över det och gick ut och hämtade den och släpade den hela vägen tillbaka till hotellrummet. Men vad han inte visste var att det var ett litet hål i den så alla små bönor hade gjort ett spår bakom honom. Man kunde se exakt vart han hade gått med den. I lobbyn, i trapporna och upp till rummet. Sen insåg han att alla bönor var borta så han drog säcken till hotelldörren bredvid.
Smart!
– Ja, men de kom på honom ändå och han fick böta 200 dollar. Så att de kunde köpa en ny.

Jag frågar när han anser att de fick sitt riktiga genombrott som band och han menar att något speciellt ögonblick är svårt att peka ut.
– Man är som i en bubbla av dem man turnerar med och man märker inte riktigt vad som händer utanför, förklarar Tord. Man uppfattar det i alla fall inte på samma sätt som folk på utsidan gör.
– Men första gången jag märkte att något var på väg att hända var när jag hörde Kill The Director på radio i England. Den hade spelats i några veckor men vi hade varit i USA så vi hade inte kunnat höra den.

Tord minns ett annat ögonblick från deras tidiga år, innan Let’s Dance To Joy Divison och innan de ens var signade när de spelade i ett tält på V Festival.
– Tio minuter innan spelningen var det bara några enstaka personer längst fram. Men när vi gick på var det fullpackat, och fullt av folk utanför tältet. Och när vi spelade Kill The Director kunde alla texten. Och vi bara ”vart kommer alla de här människorna ifrån? Hur kan de kunna våra låtar?” Det var så märkligt. Att allt det hade hänt under de veckorna vi var borta. Det var då jag märkte att något var på väg att hända. Kanske inte att det var vårt genombrott, men det var ett tecken på att vi var på rätt väg. Att folk gillade det lika mycket som vi gör.

The WombatsÄr det fortfarande overkligt att tänka på hur långt ni kommit och att ni får turnera runt om i världen?
– Ja, men det var mer overkligt förut än vad det är nu. Nu är det mer vår verklighet. Det är ju vad vi gör varje dag nu. Men jag känner mig väldigt lycklig att vi får göra det här på heltid och spela inför så många människor och göra det vi älskar. Det är något vi är glada över men som man ibland tar för givet. Men när man kliver tillbaka och tänker på det så är det fortfarande så.
– Eller som när vi spelade förband till Radiohead, eftersom vi är stora Radiohead-fans. Vi var ganska nördiga då och vi tyckte det var såå häftigt att vara backstage och se dem gå förbi med sin utrustning och allting som det står ”Radiohead” på.

Vad är det bästa med att vara i The Wombats?
– Det är ganska fantastiskt att få göra det jag helst av allt vill göra. Göra musik, spela in musik, spela live, resa. Man får se så många olika ställen, träffa många spännande människor. Bara att få vara i bubblan, antar jag.
– Och när vi är på scen och och man bara känner att allt funkar mellan oss tre och publiken. Jag vet inte hur man beskriver det men det är coolt när det händer och allt faller på sin plats.

”This Modern Glitch” släpps den 25 april och The Wombats spelar på Putte i Parken i sommar.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Av: Rosanna Rundlöf 2011-04-11
Foto: Bright Antenna/ILG
Hemsida: www.thewombats.co.uk

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner