Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Krönika

Musik, vad är det?

Efter att ha varit ute på en sådan typ av resa som jag precis varit går det inte (i alla fall inte om man är en sådan som jag) att låta bli att reflektera över musikutbudet. Eller jag kanske snarare borde skriva avsaknaden av det. Förutom butiker och gatuförsäljare som säljer mer eller mindre usla piratkopior finns det inte mycket att hänga i julgranen, Sydostasien är helt enkelt musikaliskt handikappat.

Jag färdades visserligen bara i fyra olika länder (Thailand, Vietnam, Kambodja och Laos), men det känns ändå som om följande syndrom är synonymt för hela regionen. Det tycks inte finnas någon form av radio som spelar annat än inhemska låtar som låter precis likadant. Var man än kom där de spelade musik, affärer, restauranger, idrottsplatser var det samma gnälliga och överdrivet hurtiga toner på ett skumt språk som gällde. Inte ens en ynka liten Backstreet Boys eller Shakira-låt dök upp någonstans (diskotek räknas dock inte in här, det är ju alldeles uppenbart att det inte går att dansa till den inhemska folkmusiken), så skralt var det. Jag ska inte vara den som dömer och säger att deras musik är usel, smaken är som baken heter det ju. Men det heter också att omväxling förnöjer! I Vietnam, Kambodja och Laos kan den här ensidigheten möjligtvis förklaras med kommunistiskt styre, att de inte är tillåtna att spela något annat. Men i Thailand förbluffar det mig.

Eftersom jag är den typen av människa som ständigt behöver bakgrundsskval blev min räddning den medhavda musiken. Men det fanns självklart musikaliska höjdpunkter även under den här resan. Som exempel när jag helt otippat fiskade upp Dismember-plattor i en piratshop. Eller ännu bättre, när ett coverband med vrålskickliga musiker fullkomligt pulvriserade alster av Nirvana, Metallica och Deep Purple. Originalakterna hade aldrig någonsin vågat tänka på att spela låtarna så hårt. När en full, tjock och vidrig tant bärandes tights önskade en Santana-låt våldförde de sig något så extremt på den att till och med jag uppskattade tonerna. Hela tiden med orden ”haha nu jävlas vi med dig kärring” i blicken. Attityd så det bara skrek om det och befriande bra.

Förresten, det dök upp några kommersiella toner i Vietnam om jag ska vara helt ärlig. En taxichaufför envisades med att spela ett kassettband med fyra låtar inspelade om och om igen under en lång resa. Ricky Martin, Steps och två andra grupper som jag förträngt. Ibland är det kanske bättre med inhemsk gnällmusik!

Dela p Facebook Dela p Twitter

Mikael Mjörnberg 2003-04-15

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner