Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Krönika

En trogen Emmabodabesökare säger: Vad fan gör jag här?

Hur ligger det till egentligen? Har Emmaboda fullkomligt frångått sitt koncept och blivit nåt helt annat än vad som ursprungligen var tanken eller finns den gulligt inbjudande indiementaliteten fortfarande kvar? Joyzines Alexander Hellgren drog till Småland utan att veta vad han skulle tro...

Det var inte jag som sa det. Jag är varken en trogen Emmabodabesökare eller undrade någonsin varför jag var där. Men under mitt första år på den lilla festivalen kan jag till viss del förstå åsikten. För en besökare som varit med länge kan utvecklingen te sig förskräcklig, om vi för ett ögonblick ponerar att anhängare till olika musikstilar inte kan dela utrymme. Från början var kanske Emmaboda en pur indiehändelse, med popartister och band som ännu inte slagit igenom och som kanske gjorde det just där i Småland. Då kan kanske reggae, punk och till och med etablerad pop framkalla viss aversion. Dessutom var det väl aldrig arrangörernas intention att någonsin dra mer mot ”vanlig” festival.

Förrän nu då kanske, om det så beror på nya bandbokare eller just nya intentioner. Man kanske helt enkelt ville förändras och hitta en delvis ny publik? Det är ju i grund och botten inget ont, trots vad vissa indietalibaner anser, att utvecklas. Man ska inte heller låta sig luras, för jag tycker nog att Emmaboda fortfarande är en popfestival, eller mysig trädgårdsfestival, först och främst. Begreppet indie kan för övrigt appliceras på såväl reggae och punk som pop, även om det kanske inte görs lika ofta.

Med det sagt, och utan att egentligen tagit klar ställning för eller emot, får jag nöja mig med vetskapen om att Emmaboda har förändrats från något som jag bara hört andra berätta om. Frågan om vad man som old school-besökare gör där, får definitivt hållas svarslös från mitt håll. Jag fick aldrig den känslan, men några av mina känslor och reflektioner från festivalen tänkte jag delge er. Nummer ett, på Emmaboda äter man tydligen mat som folk kastat på marken. En syn som kanske finns på alla festivaler, men som jag såg först nu. Upp och nervänd pasta i tomatsås som någon samlar upp och glupskt häller i sig. Hade det varit hungriga barn i Afrika så hade jag inte reagerat, men jag vägrar tro att en person som lagt ut 800 spänn på en festivalbiljett verkligen lever på gränsen till misär. Festivalmaten som fanns att köpa var dock lika överprissatt som vanligt. Men så mycket kostar inte en limpa bröd att stilla hungern med. Ett konstigt släkte, dessa festivalbesökare.

Nummer två, på Emmaboda finns det tydligen många som är allergiska mot vatten. Flera gånger under festivalen skingrades publiken på spelningar redan när den första droppen regn kom fallande. Samma sak med regnskurar oavsett omfattning, och jag undrade om de som stod på scen verkligen inte var värda uppmärksamheten med lite väta på köpet. Ett känsligt släkte, dessa festivalbesökare.

Nummer tre, på Emmaboda kan man då och då finna utrymme för stilla reflektioner. Som vad som är okej för ett band att göra och vad som inte är det. Jag tänker på spelningen med Moderat Likvidation som jag skrev om (här: http://www.joyzine.se/?p=3567). Jag reagerade med avsky på nära nog det enda jag uppfattade av spelningen: ”Sieg heil”, som medförde heilande från delar av publiken. En tanke som slog mig var, att utifall Love Antell i Florence Valentin hade kommenterat Sovjetflaggan som vajade i publiken och därtill uppmuntrat den, hade jag reagerat med samma avsky? Jag tror inte alls det. Nu kan jag väl inte likställa nazismens gärningar med kommunismens, tänker ni med all rätt, men hur många oliktänkare som fallit offer under den senare kan jag ändå inte bortse ifrån. Nu kommenterade sångaren aldrig regimen i något avseende, så egentligen borde jag slippa den här tankemödan. Jag anser dessutom att det fanns en i botten sund politisk tanke i forna Sovjet, men det är likväl konstigt och lite obehagligt hur blind man kan tillåta sig att vara, bara man väljer att gå efter sina politiska grundvärderingar.

Nu när jag ändå är inne på spelningen med Moderat Likvidation, är en väldigt viktig klargörelse på sin plats. Att rättfärdiga det som fick mig att illamående av yrsel stappla ifrån spelningen. Jag har aldrig lyssnat på bandet, som jag förstått är stilbildande, och vet absolut ingenting om dem. För att andra som reagerade som jag ska ha en korrekt uppfattning om hur det egentligen är, vill jag klargöra ett par saker. Låten Köttahuve handlar om rasistiska skinheads. Låten kom till efter av dessa sparkat ner kompisar till bandet och därmed förstört en spelning. Bandet hade också en del duster med sådana nazi-skins som låten riktar sig mot, och när jag läser låttexten förstår jag på ett helt annat sätt. Tack till Stefan, trummis i Moderat Likvidation, för att du hörde av dig och fick mig att inse hur det ligger till. Det är lätt att vara efterklok brukar det ju heta, och med facit i hand så är Moderat Likvidations spelning värd ett bättre betyg. Men det brukar ju också heta att gjort är gjort, och det är jag som kanske får skämmas lite. Samtidigt, hur lätt är det att vara insatt och invigd i allt, särskilt när det gäller musik som jag faktiskt inte tycker om?

Så till några rader om saker som jag faktiskt tyckte om. The Pains of Being Pure at Heart är ett av mina nya älsklingsband och har gjort en av årets absolut bästa skivor hittills i mitt tycke. På Emmaboda var det ett strålande glatt band som korsat Atlanten och spelningen var lika strålande bra. Det är svårt att misslyckas med låtmaterialet, men ändå. Bästa spelningen på hela festivalen, blir mitt slutbetyg. Mest dansanta spelningen stod nog Metronomy för. Deras elektroniska musik med en drös av gitarrlager, passade fredagskvällen utmärkt och inte ens en dunderförkyld recensent kunde stå till. Det fick han sona för morgonen efter, men oj vad det var värt det! The Wombats var också dansant, liksom Kap Bambino. Marina And The Diamonds förtjänar också att nämnas, inte minst tack vare de fina robotarna vid scenen. Franke var av okänd anledning vitmålade i ansiktet och höjde sig gentemot spelningen på Siesta. Även om det tjatigt nog var fel tid på dygnet igen, tillika fel väder. Nicklas Franke försökte så gott han kunde skrämma skiten ur popsnörena, men gav sedan bort en synt som en försonande gest. Tack till Martin för sällskapet, tack till Oskar för skjutsen och med det får Emmaboda anno 2009 anses vara så summerad som jag kan göra den. Jag undrar inte vad fan jag gjorde där, utan är väldigt glad att jag var det. Något att återvända till, denna den fortfarande mysigaste festivalen.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Alexander Hellgren 2009-08-15

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner