Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Intervju

I Are Droid

Att göra något annorlunda, något som inte tidigare är gjort kan vara musikbranschens största klyscha någonsin. Debuterande I Are Droids sångare Peder Bergstrand är helt på det klara med detta, men strävar ändå åt det hållet. Det är ju mer än det som hörs som räknas.

Det står 2008 i almanackan och allting är gjort. Alla musikaliska stigar är utforskade och alla musikstilar tagna till sin gräns. I alla fall om man ska se det lite krasst. Peder Bergstrand lämnade en bakgrund som stonerrockare för att istället hänge sig åt något som närmast beskrivs som drömskt och stämningsfullt i I Are Droid. Knappast helt originellt, men som han själv konstaterar när han ringer upp mig några minuter efter att jag snubblat hem från lokaltidningsredaktionen en seg måndag:
– Man kan i alla fall försöka blanda socker, mjöl och vatten på ett sätt som ingen annan gjort tidigare och göra någon ny sorts kaka.
Grundbulten i I Are Droid – som också innefattar trumslagaren Fredrik Bergström, gitarristen Konie Ehrencrona och basisten Jens Lagergren – är något dysfunktionellt, det som inte riktigt fungerar och strider mot normen mitt i det normala.
– Vi har en väldig fäbless för när saker och ting inte riktigt funkar och därav blir mycket bättre. En gammal synth som är fel eller en gammal gitarr som man inte riktigt kan stämma men som låter fantastiskt brukar ofta vara de roligaste grejerna. Saker som fungerar precis som de ska är oftast inte så skoj.
– Man vill ha ett bandnamn som ingen annan har och det finns ju inte i boken att man kan ha det, så man måste börja göra fel för att ha ett eget bandnamn. Ingen annan ska vara så dum att de tog namnet eftersom det var grammatiskt inkorrekt. Vi ville få in någon sorts känsla av det robotiska i oss, vi spelar ganska rigid musik, mycket efter bpm.

Står för influenserna
Där har ni tanken bakom det aviga bandnamnet och en beskrivning av musiken som är långt ifrån alldeles egen, men samtidigt väldigt svår att sätta fingret på. I Are Droid visar på debutalbumet ”I Are Debut” (jovisst, på gängets t-shirts står det I Are T-shirt) upp en tonkonst som baserar sig på djupa stämningar, men samtidigt har ett taktfast driv framåt. Peder tar sats och förklarar varför både Queens of a stone age och Interpol, två gäng som ofta kommer på tal när gruppens musik ska beskrivas, är någorlunda rättriktade jämförelseobjekt.
– Det är en naturlig utveckling för mig från att ha spelat väldigt tung musik i Lowrider till att göra någonting annat. Jag har lyssnat jättemycket på Queens of the stone age, jag tycker de var jättebra. De är fortfarande ett av världens bästa rockband om man jämför med alla andra band, men om man jämför med hur de var för ett par år sedan tycker jag att de har blivit medvetet knepiga. Så nuförtiden tycker jag inte att vi låter så lika, men om man jämför med deras första och andra och tredje platta så finns det likheter, jag är inte den som skäms för influenserna.
– Jag har lyssnat väldigt mycket på Interpol, men om man bara ställer oss och dem jämte varandra låter det rätt annorlunda ändå. Man hör att influensen finns där, men då kan man börja snacka om att Interpol låter som Joy Division och då börjar bråket bli större. Jag tycker framförallt att Interpols andra platta är helt fantastisk, det är inte heller något jag ryggar för att säga.
Det tycks finnas ett ständigt sökande i gruppens musik och även om pratglade Peder beskriver låtarna som gulliga poplåtar i grunden tornar de upp sig som något betydligt svårare i slutändan.
– Det ska inte vara allt för direkt. Det får gärna vara stort och flummigt, men det ska alltid finnas något som håller greppet kvar. Dynamiken är det vi är ute efter, att bas och gitarr är jävligt pang på och att det finns saker ovanpå som bara ligger och svävar. Även om man hör influenser låter det inte som en skiva med Queens of the stone age eller en skiva med Interpol. Det är väl allt man kan begära när alla blandningar nästan har gjorts.

Mer än bara musik
Så var det, det här med att göra något annorlunda. Att inte bara plöja på i samma fåra som så många andra redan kört fast i. Visst, det kanske är svårt att vara enormt innovativ med musiken, men ett rockband handlar ju faktiskt om mer än det som hörs.
– Om nu fyra snubbar med gitarrer i någon sorts vardagsrumsbelysning är det roligaste man vet så är det ju alldeles fantastiskt, men när jag själv går på konsert kan jag tycka att det finns mer att göra, konstaterar Peder.
Svaret i I Are Droids fall är videoanimationer och visuals, en konstform som kommit smygande i Sverige först på senare år, men som sångaren är väl bekant med genom sitt kreativa yrke.
– Vi jobbar väldigt mycket med det visuella, det är inte något nytt i sig. Om man tittar på hur ett gängse rockband ter sig så är inte det så fantastiskt roligt att kolla på hur länge som helst. Det finns så klart band som till exempel bob hund som bara plöjer över en ändå, de är helt fantastiska och behöver ingenting annat, men jag håller på med grafisk form väldigt mycket och tycker att det är enormt roligt att göra mer än bara musik och då är det roligt om våra livespelningar är mer än bara musik också.
I den mån det är möjligt tar I Are Droid alltså med sig en visualsshow på sin spelningar.
– Vi kör när vi kan. Nu är det inte alla klubbar eller ställen man har möjlighet att göra det på, jag menar ska man vara förband åt något annat band som kanske har värsta riggen i åtanke kanske man inte kan säga att ”vi tänkte vi skulle rigga om allt ert”. Visst att dra fram en stärkare och byta en baskagge är en grej, men att hålla på med projektorer och så där…det är inte alltid vi kan köra, men när vi har möjlighet kör vi alltid med det. Det gör ju väldigt mycket.
Att just visuals och vjing inte fått något jättefäste på den svenska marknaden förklarar sångaren på andra sidan linjen med att vår befolkning bara är ynka nio miljoner.
– Folk gillar Allsång på Skansen i Sverige, det kanske inte finns en jättemarknad för vjing. Det finns inte en klubbkultur där du kan ha så där 10 000 pers på en spelning…jo kanske om man är Bruce Springsteen. Men det behöver inte betyda att man inte kan uppskatta vjing i liten skala, det finns många som gör jävligt bra grejer.

Som i Örnsköldsvik
Stämningar och visuals, där har ni alltså debuterande I Are Droid i ett nötskal och bra tycks det gå för dem. Singeln Time on time har letat sig in på P3s spellistor, inte illa för en musikant som länge inspirerats tungt av Kyuss och förklär sina poplåtar i mullrande arrangemang. På skivetiketten står det Razzia, bolaget som på senare år tagit många duktiga artister in i rampljuset och där så gott som alla känner alla.
– Det är oundvikligt, hur många finns det i Sverige som spelar musik efter att de är 25 och gör det dagligen? Det finns inte så många, går du ut i Stockholm en vanlig vardag så har du i princip alla där. Det är som en lite utvidgad skolklass, så det är klart att efter ett tag känner alla, alla. Det är något fint i det tycker jag.
– Korsbefruktning tycker jag alltid är en god idé, att man ska våga prova på nya saker. Det vore jävligt tråkigt om Nicke (Andersson /förf.anm) stått och spelat i Entombed resten av sitt liv och inte gjort Hellacopters och inte gjort Death Breath eller The Solution, så va fan vill man göra en grej ska man göra den. Om man växer upp och sen bor kvar i typ Örnsköldsvik så kommer man tillslut ha dejtat någons syrra och någon kompis kommer vara ihop med ens ex, man kommer inte ifrån det.
Inte så konstigt då att medlemmarna i I Are Droid har en meritförteckning som innefattar flertalet andra framgångsrika grupper, många med anknytning till Razzia Records. Men ändå, gruppen känns som en fräsch vindpust på en annars ganska förutsägbar musikhimmel. Det trodde ni knappast skulle sättas på pränt så här när almanackan visar 2008.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Av: Mikael Mjörnberg 2008-08-22
Foto: Razzia Records
Hemsida: www.iaredroid.com

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner