Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Skiva

An Cafe
Harajuku Dance Rock, 2009
Skivbolag: Red Café
Av: Alexander Hellgren
Publicerad: 2009-07-16
Hemsida: myspace.com/ancafe

Vid en närmare fundering kommer jag inte på ett enda japanskt band som jag lyssnat särskilt mycket på. Ett land lite bortglömt där borta och för mig mest en vanlig exportmarknad för svensk musik. Därför är det kul att få hem en skiva därifrån, inte minst på grund av det lustiga och rätt fåniga omslaget. An Cafe heter bandet och ingår tydligen i genren oshare kei (översättning, typ modemedveten), den gladare och lite punkigare typen av visual kei. Visual kei är i sin tur… eller nej, googla själva istället om ni är intresserade av att lära er mer.

Direkt till det första stora problemet med ”Harajuku Dance Rock” som jag ser det. Texter på japanska, ett språk jag inte alls behärskar. Således blir det helt omöjlig för mig att förstå det som sjungs. Visst, det medföljer engelska översättningar av texterna, men det är inget som slentrianlyssnaren helt givet har tålamod att läsa igenom. Men för er skull kan jag låta meddela att den genomsnittliga låten handlar om klassiska ämnen som en oförstående omgivning, kärlekstrassel och alienation.

Musiken är då betydligt lättare att skriva om, eftersom instrument oftast är nationsneutrala. Slå mig om jag använder ordet emo för ofta. Jag gillar det inte heller, men det är ett lätt ord att ta till. Misstanken om att An Cafe är just någon typ av ungdomligt emoband, föddes i och med bilden på bandet som kom med pressmaterialet. En hel del smink, hår i olika färger, mycket svartvitt, många accessoarer och någon typ av automatvapen också med på ett hörn. Musiken förstärker den tesen och är en blandning av ett mindre tungt My Chemical Romance och plojig skatepunk såsom tidigare Millencolin eller Green Day. Lättillgängligt och med enkla melodier, lagom doser oljud och hårdare sound men ändå tillräckligt snällt för att kunna spelas i radio. Rätt mycket syntar, och en låt som Nyappy in the world 4 skulle rent av kunna passa i ett schlagersammanhang. Fast vad är grejen med den där Piff och Puff-rösten?

Dansvänligt kan väl också sägas om musiken, men det är inte min form av dansmusik och däri ligger det andra stora problemet. Detta tilltalar inte. Jag tycker mest att det är lätt irriterande och blir lättad när skivan redan efter sju låtar är slut. Men för målgruppen, där jag troligen inte ingår, kan det här nog vara en bra partyplatta. Eller för den som kan japanska, för då blir det åtminstone lite roligare tror jag.

Nej, det här med oshare kei var nog inte min typ av musik. Jag kan tänka mig att yngre tonåringar världen över nog hittade en ny favorit i An Cafe när de började spela 2003, för det är ju inte alls så att musiken är dålig. Den passar bara inte mina preferenser. Enkelt, välspelat och tajt räcker inte den här gången, och Japan får i mina ögon fortsätta att betraktas som en exportmarknad för svenska band ett tag till.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner