Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Skiva

Flyleaf
S/t, 2008
Skivbolag: Universal
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2008-02-08
Hemsida: www.flyleafmusic.com

Jag var på mycket god väg att slentriansåga den här plattan efter de första (nåja, ganska ytliga) genomlyssningarna. Amerikansk rockmusik som gränsar till light metal och är alldeles för feg för att verkligen sticka ut och beröra på djupet. Jag har skrivit om det så många gånger att orden börjar ta slut. Dessutom med en good lookin’ lady i fronten, sett, gjort och uttjatat till det bisarras gräns. Sådana här band behövs inte. Punkt.

Så där hade det låtit om jag fortsatt på den tilltänkta vägen och så låter det väl i ärlighetens namn fortfarande i vissa partier. Men, ”Flyleaf” har börjat krypa under huden på mig. Att jänkargruppen får släppa en platta och turnera genom Europa tillsammans med Korn beror på att de har fagra Lacey Mosley som sångerska och att de filat så mycket på kanterna att inget är allt för utstickande, det är jag alldeles övertygad om. Men ser man förbi den kommersiella ytan finns det faktiskt till skillnad från hos många av konkurrenterna riktigt bra låtar på plattan. Må hända med billiga refränger, men ändå, bra låtar.

Ensemblen förlitar sig på det klassiska greppet att öppna med den hårdaste kompositionen. I’m so sick är en semihård dänga som nog vill vara lika ettrig som Kittie var när de slog igenom med Brackish, men som aldrig riktigt når den nivån. En god öppnare dock. Sedan planar det precis som väntat ut, söliga nummer blandas med riktigt kaxiga rocklåtar. Cassie har en riktigt medryckande refräng och All around me är trots att den vill vara lite för fin i kanten en ordentligt bra låt. Framförallt lyckas Flyleaf med sina melodier. Trots att min kropp skriker att jag inte får sitta och stampa takten till så här tillrättalagd MTV-dynga pumpar foten konstant. Det är svårt att förklara.

Konklusionen är att Flyleaf, det första intrycket till trots, är ett av få amerikanska band som lyckas göra kommersiell rockmusik utan att musikens själva essens går förlorad. Att de trots allt är lite hårdare än gemene rockband från väst hjälper också till att lyfta upp intrycket. När de avslutar med två (exklusive några ruggigt onödiga akustiska bonusspår) riktigt skapliga låtar i hårda Breathe today och balladen So I thought sitter jag fast. Jag kan helt enkelt inte skriva ner ”Flyleaf” trots att jag egentligen är emot konceptet.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner