Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Intervju

The Pipettes

Brittiska The Pipettes har gjort tvära kast och bytt så väl medlemmar som sound. På plats i en trång loge i Huskvarna berättade systrarna Gwenno och Ani Saunders om hur alla turer fått dem att känna sig själva betydligt mer tillfreds med sitt hantverk.

Ska man reda ut alla turer kring The Pipettes och dess medlemmar har man ett snårigt jobb framför sig. Medlemmar har kommit, sjungit en stund och sedan lämnat. Idag finns inte en enda medlem som var med i tjejgruppen från början med i lineupen (även om Gwenno Saunders kom med innan någon offentlig release egentligen gjorts) och det som en gång var en trio är numera en duo.
– Hemma i England blir vi konstant jämförda med Sugababes på grund av alla ständiga medlemsbyten, säger Ani Saunders med ett skratt där vi sitter i en av Teaterladans trånga loger i Huskvarna.
Ani Saunders ja. Hon är det senaste tillskottet till The Pipettes och, som namnet kanske avslöjar, syster till skönsjungande bombnedslaget Gwenno.
– Att jag och Ani sjunger tillsammans nu betyder väldigt mycket, jag har aldrig känt mig så självsäker kring vårt sound tidigare, säger den mer rutinerade av de två systrarna med eftertryck. Det är alltid svårt att få tre tjejer att sjunga harmoniskt tillsammans och jag och Ani kommer från en bakgrund där vi sjungit i kör, det är fantastiskt att få sjunga tillsammans igen.
– Det är precis rätt tid att göra det eftersom vi är så fulla av självförtroende nu. Det är en härlig känsla att gå på scen och veta precis hur det kommer att låta, fyller Ani i.

Bandet tillhör inte någon
De två brittiskorna är entusiastiska över sitt Sverige-besök och att äntligen få åka ut och sjunga tillsammans på turné igen. För Ani är det rent av första besöket i Sverige och första riktiga festivalsvängen hon gör som medlem i ett framgångsrikt popband. Att ivern bubblar över då och då i den lilla logen är naturligtvis inte särskilt konstigt, men låt oss inte släppa taget om det här med de ständiga medlemsbytena riktigt ännu. Det finns naturligtvis både en fram- och baksida med att byta bandmedlemmar som andra byter underkläder.
Samtidigt som Salem al Fakir öppnar Popadelicas festivalprogram på scenen precis utanför dörren lägger Gwenno Saunders ut sin syn på dagens Pipettes.
– För att vara med i The Pipettes måste man älska att göra musik och ha lite koll på sin pophistoria. Alla i bandet måste ha respekt inför varandra och bandet. Det finns inga begränsningar och de som varit med i bandet har varit det så länge de velat och sedan gått vidare och gjort andra saker. The Pipettes är en identitet och den tillhör inte någon, den tillhör inte mig mer än någon annan som varit med i bandet före eller efter mig. Det handlar inte om person.
– När man bara ser till ytan kan det tyckas som att alla har valt att lämna och att det bara är jag som är kvar, men så är inte fallet. Killarna är fortfarande kvar, det är därför vi fortsatte under samma namn.
Killarna ja. Gwenno syftar naturligtvis på kompbandet The Cassette som snällt lommar ut ur logen så fort jag uppenbarar mig inför intervjun. Snubbarna som är minst lika involverade i musikskapandet, men som i enlighet med imagen håller en väldigt låg profil. De finns fortfarande där i bakgrunden och gör The Pipettes till vad de är.
– Alla kan bidra med idéer och hjälper till att skriva låtar, vi har ingen speciell låtskrivare, fastslår Ani.

Allt hade varit meningslöst
Baksidan med alla dessa ständiga byten av personal i bandets front – för ärligt talat, hur många ägnar The Cassette något större intresse under en Pipettes-spelning? – är naturligtvis att fansen får svårt att relatera till gruppen. Speciellt som man nu i duoformatet valt att gå i en helt ny musikalisk inriktning på andra fullängdaren ”Earth vs. The Pipettes” (release i juni) än vad som var fallet på debuten ”We Are The Pipettes” som kom för några år sedan.
Damerna är medvetna om problemet.
– För två år sedan snackade vi om hur vi ville att vårt andra album skulle låta och Bobby (gitarrist i The Cassette /förf. Anm) hade en del idéer om 70-talsdisco och referenser till det kalla kriget och framtiden. För många av oss föll det sig naturligt att skriva sådan musik och så kom det sig att vi spelade in med Martin Rushent som bland annat producerat The Human League, börjar Gwenno reflekterande.
– Han betraktade bandet som en duo när det fortfarande var en trio och kom till replokalen och lyssnade på oss två när vi sjöng tillsammans. Redan då sa han att ”ni borde nog spola den där 60-talsgrejen” och för mig var det befriande. På det här sättet känns det som att jag kan skapa min egen roll i gruppen snarare än att bara kliva in i någonannans roll. Han uppmuntrade oss att satsa på disco, strålar Ani.
Sagt och gjort, det 60-talsorienterade Phil Spector-soundet lades på hyllan till förmån för ett mer discoinfluerat dito och The Pipettes hittade sin nya form.
– Jag tror att det kommer att vara tufft för fansen att acceptera ännu en ny lineup. Vi har från första början varit medvetna om att det här andra albumet inte kommer att bli lätt att sälja in, men vi är väldigt stolta över det och ville inte lägga materialet på hyllan bara för att medlemmar försvunnit. Även om ingen kommer att lyssna på det var det en skiva som behövde göras. Vi har jobbat väldigt hårt och gått igenom en hel del tillsammans, så att inte spela in den här skivan hade varit riktigt löjeväckande, då hade allt jobb varit till ingen nytta, menar Gwenno.

Tog allt för givet
I en intervju i den blåsiga utomhusstudio som P4 slagit upp på området får systrarna ta emot komplimanger som ”festivalens tjusigaste” en stund senare. Det kan nog stämma. Så väl Gwenno som Ani bär upp en form av brittisk tjusighet när de rör sig på området. Välklädda och artiga precis så som man förväntar sig, men samtidigt är det väldigt mycket som skiljer dem åt.
Nykomlingen Ani tycks mest vara överlycklig över att få vara på plats och brister ut i lättsamma skratt och entusiastiska småkommentarer mest hela tiden där hon sitter med festivalens traditionella gästbok och försöker komma på något klatschigt att skriva. Allt medan Gwenno, som just skjutit en tallrik med en torr macka och några ynkliga chips åt sidan, är lite mer reflekterande, eftertänksam och allvarlig när hon yttrar sig. Det märks vem som varit med i gamet längst om man säger så.
– När jag kom med i bandet hade jag spelat på pubar och klubbar runt om i Wales och att kliva in i Pipettes var en ny värld. Alla tyckte att bandet var det hetaste, coolaste som hänt på länge och vi fick allt serverat för oss, säger hon allvarligt. Allt bara kom till oss och vi hade aldrig tid att reflektera över och inse hur lyckligt lottade vi var. Vi fick åka på stora turnéer, blev signade av ett majorbolag och reagerade ändå bara med ”whatever”. Vi kunde inte riktigt uppskatta det.
– Med åldern har jag fått lättare att uppskatta saker och idag tycker jag att känslan i gruppen är betydligt bättre. Det känns bra att vi den här gången tvingas jobba hårt och verkligen kämpa för det vi vill, för så var det inte riktigt i samband med förra skivan. Att jobba som vi gör nu gör mig betydligt mer tillfredsställd på ett kreativt sätt. Det känns bra att få lägga ner så mycket energi och arbete på någonting.
Att döma av publikreaktionerna några timmar senare när gruppen intar största scenen på Popadelica behöver systrarna inte oroa sig för fansens bemötande. De verkar som att både den nya stilen och lineupen tas emot med öppna armar och att hårt jobb faktiskt lönar sig.
– Att bara få ut den här skivan har varit en stor livserfarenhet för oss alla. Man skapar något och man får reaktioner på det, man gör ju musik för att kommunicera med människor och drar sedan lärdom av reaktionen. Nu känner vi oss kreativa igen, avslutar Ani med ett karakteristiskt leende.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Av: Mikael Mjörnberg 2010-05-09
Foto: -
Hemsida: thepipettes.org

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner