Recension - Skiva
Det är inte bara det faktum att
Ta det lugnt framstår som en närstående släkting till
Det löser sej som gör att det är lätt att dra paralleller mellan
Fredrik Mikaelsson och
Timbuktu. Sättet att lekfullt växla mellan olika typer av musikstilar där svänget är den enda konstanten har de båda herrarna nämligen också gemensamt. På ”Tama lejon” hoppar Mikaelsson, precis som den skånske folkhjälten, obehindrat mellan reggae, ska, roots, hiphop you name it och skapar en partykänsla som inte står långt efter jämförelseobjektet.
Men det är ingen Timbuktu light vi snackar om här, det är viktigt att understryka. Roots-influenserna gör att det lika gärna går att dra paralleller till svettigt studsande
Svenska Akademien-dängor. Fredrik Mikaelsson, som suttit hemma i den nybyggda studion i den nyförvärvade villan och petat ihop sina låtar, presenterar en musikalisk hybrid som är imponerande nog att tala för sig själv, men kan han åka lite snålskjuts på andra är det naturligtvis ingenting att tacka nej till.
Det allra viktigaste med ”Tama lejon” är emellertid svänget. Vad herrn med mikrofonen än tar sig till så svänger det. Det är där hans identitet finns, det är där han har sin absolut största styrka. Nog för att han är en god sångare (även om några fraseringar då och då har en tendens att bli lite väl
Promoe-svengelska, lyssna på
Skyskrapan brinner), men det är inte det som lyfter låtarna. Det finns en känsla där som inte går att sätta fingret på, men som direkt skänker glädje.
”Tama lejon” är en feel good-skiva som ni kommer ha glädje av så väl till vardags som till fest. Personligen tycker jag att den låt som av artisten själv pekas ut som festlåt,
Mandela, är sämst på plattan (det blir för käckt helt enkelt), men jag hittar flertalet andra favoriter och rekommenderar varmt den här plattan.

Kommentera
Inga kommentarer