Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Skiva

Ray Davies
Workingman’s Café, 2007
Skivbolag: V2
Av: Carl Potvin Johansson
Publicerad: 2008-03-06
Hemsida: www.myspace.com/raydaviesofficial

Ett band i rockhistorien som jag inte är insatt i alls, vilket jag blev påmind om under förra veckans Geni-parti, är The Kinks. När jag lyssnar på ex-Kinkmedlemmen Ray Davies andra soloplatta blir jag återigen påmind. Lustigt nog tittade jag på ett videoklipp med Kinks för bara några dagar sedan. Det var en liveversion av Lola som jag snubblade över av någon anledning. Jag var inte medveten om att det var en Kinks-låt, när jag har hört den har den framförts av David Lindley.

Jaja, nog om det. Jag kanske får lyssna in mig lite mer på Kinks någon gång. Men med den utgångspunkten blir det svårt för mig att jämföra Davies soloprojekt med Kinks bag. Men det kanske inte alls är nödvändigt.

Plattan ser från omslaget att döma, farligt ful ut. Men det är något enkelt och avskalat med den som ändå ger en hint om att innehållet kanske inte alls är så dumt. Inte skall man döma boken, eller skivan i det här fallet, efter omslaget. Men det är en del i produktionen, helt klart. Nuförtiden, med överkomprimering och ruttna ljudtekniker, är det ofta i princip bara konvolutet som man betalar för – och då får det gärna vara vackert. I Davies fall är det dock inget fel på ljudkvaliteten, och att inspelningen skett ingen annanstans än i Nashville, Tennessee, kanske har något med det att göra. Ljudbilden är ren, och utstrålar med sin enkelhet en mycket gemytlig värme.

Utan att bli nostalgisk eller driva någon ”det var bättre förr”-tes, är ”Workingman’s Café” en skiva som ifrågasätter den postmoderna tid vi lever i. Var finner vi vår identitet, vad är riktigt och verkligt? I flera låtar, som till exempel Imaginary Man och The Real World, blir den luddiga distinktionen mellan det imaginära och det verkliga i samhället idag, minst sagt påtaglig.

Davies som närmar sig 65 har varit med, och han har perspektiv på saker och ting. Det är insiktsfullt, men varken gubbigt eller tråkigt. Det är en skön rockplatta med melodiös framtoning. Många av melodierna känns bekanta på något sätt, och de är lättillgängliga, vilket dock tidvis kan bli lite för mycket med Davies lalalalalalala-lande.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Relaterat

Därför är Alice Cooper bättre än David Bowie

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner