Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Krönika

Winnerbäck plågsamt självbiografisk?

Det är många som vill vara med när Lars Winnerbäcks nya skiva ”Daugava” (släpps imorgon onsdag) premiärspelas på Svenska Filminstitutet i Stockholm. Bland kritiskt granskande journalister, tävlingsvinnare och Winnerbäcks egna vänner syns före detta kulturministern Leffe Pagrotsky, radioprofilen Anders Johansson och handbollshåret Staffan Olsson (inte heller han klarar att säga nej till den gratis öl som erbjuds), för att nämna några.

Många vill höra, men få har en aning om vad det är vi kommer att möta.

För även om applådåskorna inte vill ta slut efter att uppspelningen fullbordats, även om herrn bredvid mig hummar och wowar för sig själv (alltid efter de svagaste låtarna) och hans fru exalterat klappar i händerna efter hans hummanden, även om högtalaranläggningen skorrar oroväckande i suggestivt tunga Jag har väntat på ett regn, är de flesta som efteråt stegar ut ur salongen tagna. Berörda.

Winnerbäck ursäktar sig inför uppspelningen för att det är pretentiöst att bjuda in till en så här stor grej bara för en skiva (”men man vet ju aldrig hur många skivor man får chansen att släppa”, säger han), men vilken effekt det hela uppnår! Efter uppspelningen känns det som att mina radanteckningar bredvid låtar som Innan mörkret faller (en blivande favorit), Jag fattar ingenting (oerhört stark låt) och Gå på vatten (kommer förmodligen att växa) inte spelar någon som helst roll. Det är albumet som helhet som har talat.

Dags att sluta gå som katten kring het gröt. ”Daugava” är det mörkaste, mest smärtsamma exilöstgöten någonsin spelat in. Det är ett bokslut över ett uppbrott. Textmässigt en skiva som till synes blottar Winnerbäck betydligt mer än någonsin tidigare. Anledningen till att jag och majoriteten av åhörarna som lämnar salongen är tagna är givetvis att det alltid är svårt att lyssna till någons innersta känslor. Speciellt om denne befinner sig i lokalen och oblygt bjuder på hela sin historia. Det är en sak att sitta hemma och lyssna och reflektera, en helt annan att uppleva det kollektivt och med berättarens aura i rummet.

Låt efter låt rullar upp en historia som för det mesta skönjs bakom metaforer, men som otvetydigt berättar en sak. Någonting har tagit slut. Uppbrottet har både gjort ont och varit nödvändigt och måste på något sätt behandlas. Winnerbäck reflekterar genom tolv låtar över vad som egentligen har hänt. Hur han egentligen känner.

Det är inte bara jag som är blödig. När trendiga branschpojkar står på herrtoaletten och uppenbart ärligt proklamerar att det är tagna efter lyssningen vet man att det faktiskt är en skiva som sagt något. Att Winnerbäck själv är uppenbart besvärad av att presentera skivan och skyggt ryggar tillbaka mot fotoblixtarna beror inte alls på att han är rädd för att blotta sig. Han gillar helt enkelt inte att prata inför audiensen. Förmodligen är hela uppspelningen lättare för honom än för oss (han är den som ser minst besvärad ut när sällskapet lämnar salongen). Det är vi som för första gången träffas av den ledsamma historien med full kraft.

När kvällen senare på klassiskt branschmanér övergår till frossande i gratis alkohol och buffémat är det dock inte texterna som diskuteras. Vi är ju svenskar, vi talar inte om känslor. Kanske är det skönt att samtalen istället glider in på hur bra skivan varit eller att det snarare är en fortsättning på ”Vatten under broarna” än en återgång till Winnerbäcks mer popiga anthems. Kanske inte. Jag är själv väldigt ambivalent. När skivan knyts ihop av uppriktigt raka Tidvis (det vackraste Winnerbäck någonsin komponerat) vet jag inte om ”Daugava” är en gripande fullträff eller bara plågsamt självbiografisk. Jag får återkomma i den frågan.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Mikael Mjörnberg 2007-09-25

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner