Recension - Live

Konstigt nog är det här första gången jag ser en hel livespelning med
Håkan Hellström. Att det inte har blivit av tidigare beror helt enkelt på att jag aldrig har lyssnat in mig ordentligt på hans skivor och därför aldrig heller kommit att gilla honom så mycket, som stora delar av Sveriges befolkning gör. Jag har i och för sig alltid tyckt att han har varit bra, men inte så bra att jag har känt ett behov av att se en hel konsert med honom.
På senare tid har jag dock börjat lyssna mer regelbundet och har genom det lärt mig att gilla honom mer och mer vid varje lyssningstillfälle. Därför såg jag fram emot spelningen som fick avsluta hela Putte i Parken-veckan väldigt mycket. Han börjar lite trevande med
Dom där jag kommer från,
Kom igen Lena!, och
Tro och tvivel. Efter det kommer han och det ofattbart stabila kompbandet
Augustifamiljen in i en helt magisk period.
Nu kan du få mig så lätt från debutplattan är fulländad, precis som
Man måste dö några gånger innan du kan leva och
Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din.
Gårdakvarnar och skit är vackrare än någonsin och
Ramlar, som innehåller ett briljant bongotrumsolo, blir en skön injektion i en annars ganska balladdominerad setlist.
Kvällens mest fantastiska ögonblick blir när
Kärlek är ett brev skickat tusen gånger spelas. Den är så otroligt stämningsfull. Efter en kortare paus kommer Håkan med band in på scenen igen och avslutar spelningen med en sagolikt bra låtkvartett.
Vid protesfabrikens stängsel är först ut och den följs av den självklara publikfavoriten
Känn ingen sorg för mig Göteborg. Avrundningen med de två bästa spåren från senaste skivan ”2 steg från Paradeise”, nämligen
River en vacker dröm och titelspåret, är klockren.

Relaterat
Festivalarrangörerna reflekterar
Andreas Söderlund
Håkan Hellström (2013-07-05)
Håkan Hellström (2011-07-02)
Kommentera
Inga kommentarer