Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Krönika

Rip It Up 2007

”tjipp, tjipp” låter det från under skorna när jag kliver ut ur bilen, efter att sladdat genom lera ut i en kohage, i Värmlandsbro. Mellan gamla industrilokaler och en fågelsjö ska det spelas pop, snäll, söt och luftig pop.

Rip It Up är räddningen när Emmaboda inte längre är vad det varit, när varannan 14-åring tömmer ungdomskontot och åker till Hultsfred utan att känna till ett enda band som spelar där och när Roskilde ligger under vatten. Utanför Säffle är man, för 250 kronor, välkommen att i två dagar lyssna på pop, spana på en så kallad indielegend, tälta 20 meter från lastkajen, förlåt, scenen och köpa mat av de trevligaste damerna vid namn Solbritt och Majbritt som jag någonsin träffat. Vilket kap! Är man dessutom ett riktigt litet popsnöre, och det är man allt som oftast om man letat sig till Värmlandsbro för att gå på festival, så känner man sig extra hemma eftersom alla besökarna ser likadana ut som man själv gör, med undantag för följet som ser ut som att de bara stannat till för att fråga var traktens seglarsällskap håller till.

De första banden är lite väl blyga för min smak. Tjejer med tveksamma sånginsatser som stirrar på sina fötter eller snett uppåt rakt ut i ingenting intresserar mig inte så mycket. Dessutom inbillar jag mig att de såg ut som om de hoppades att publiken skulle ha försvunnit nästa gång de sneglar på den lilla skaran framför scenen, så mina vänner och jag lämnar shoegazingen och halkar ner för backen till våtmarkscampingen, där musiken faktiskt just då lät bättre än framme vid scenen.

När Ring Snuten! går på scenen kommer vändningen. Sångaren vågar titta på publiken och blir inte ens rädd när några börjar vifta med armarna! (käre nån!) Och när Days börjar spela är det så underbara, söta, svävande melodier som strömmar ut från scenen att man kunde tro att regnet skulle vända, eller åtminstone stanna och bli hängande i luften. Det gör det inte. Man får akta sig så man inte får ögonen utpetade av alla takt-vickande paraplyer. När Days spelar Simple thing är jag på vippen att säga att det är den bästa låten i världen, även om jag nu skulle ta tillbaka det ganska kvickt. Det verkar som att dessa söta pojkar pysslar med magi som gör att man blir lite känslig, för att inte säga vek.

När The Tough Alliance soundchekar (haha, det är lugnt grabbar, skivan funkar) är det helt och fullkomligt mörkt i Säffletrakten. När Henning och Erik går på scenen ett par minuter senare ser man mest dansande siluetter. Två dansande unga män, den ena med en bas och den andra med trumpinnar, fyra objekt varav minst två är helt onödiga. Nu kanske det låter som att jag inte gillar TTA. Det gör jag inte heller. Jag älskar TTA. Det är underbart att dansa till en specialinspelad ”liveversion” (?) av First class riot, med upphovsmakarna dansande på scenen. Alla tycker inte det. Det är svårt att avgöra om scenvakten knuffar av eller dyker efter den hånglande duon för att hålla dem kvar på scenen. Ramlade av gjorde de i alla fall, men vad gör det? Musiken fortsätter ju som om inget hade hänt i vilket fall som helst! Det kan tänkas att vakten tyckte att det började bli lite mycket folk på scenen och tänkte att de där två, de gör ju ingen nytta, bort med dem. Upp kommer de igen för att dansa till en sista låt innan de försvinner ut på området med ett hov runt sig.

En annan som rör sig runt festivalområdet med ett hov runt sig är Dan Treacy. Till många oroade fans stora glädje är han fortfarande relativt på benen när det är dags för Television Personalities att inta scenen (Där ”inta” kan vara det sämsta ordvalet i världshistorien.) Det hela är ett stort ögonblick som pågår alldeles för länge. Det är häpnadsväckande att Dan Treacy står på en scen i Värmlandsbro. Det är helt otroligt att han står på någon scen överhuvudtaget. Och kanske, kanske borde han inte göra det heller. Han är vinglig och minst sagt lite lynnig. Han missar mikrofonen med munnen och gitarren med handen och vore det inte för basistens och trummisens tålamod hade det inte blivit något att kalla konsert överhuvudtaget. Men precis som med TTA så kan man inte vara besviken, för i så fall har man förväntat sig fel saker. Jag blev inte besviken och har nu höga förväntningar på, och ser redan fram emot, nästa års Rip It Up.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Maria Wikström 2007-07-10

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner