Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Intervju

Foals

”Brittisk Hype” är ett begrepp i musikvärlden, inte någonstans på denna jord finns det en journalistkår som är så fantastiskt duktig på att skriva upp band och artister som i just England. Ungfölen i Foals, med den kreativa ledaren Yannis Philippakis i spetsen, upplever nu sin Prime Time i rampljuset. Joyzine fick sig en pratstund över en bit lasagne under årets Accelerator på Münchenbryggeriet i Stockholm.

Jag hinner knappt ta mig upp på den lilla etagevåning i matsalsavdelningen, där tre femtedelar av Foals sitter och äter, innan det uppstår en pinsam situation. Edwin Congreave, mannen som sköter tangenterna i bandet, har precis räddat sin lasagnebit från att falla ner från tallriken efter att ha hämtat påfyllning, när jag sträcker fram min högerhand för att hälsa artigt. Något förlägen förklarar Congreave varför han oartigt nog inte kan hälsa ordentligt. Lasagne i handen är inte ett särskilt trevligt bemötande. De två andra lunchdeltagarna, gitarristen Jimmy Smith och frontmannen Yannis Philippakis, skrattar gott åt vårt missöde och våra till en början tafatta försök att lösa problemet, innan jag och Edwin tillslut enas om att hälsa med vänsterhanden istället. Rätt ska vara rätt.

Goda anor
Att vara det nya svarta är vid det här laget ett ganska slitet uttryck, inte minst tack vare den redan nämnda brittiska popjournalistiken, men om det är något man ska ge Luger credit för så är det att de alltid lyckas hitta de svartaste av svarta, de allra hetaste och mest intressanta akterna, när det är dags för skötebarnet Accelerator.
Att festivalen har ett sådan gott anseende är kanske inte så konstigt om man kikar lite i backspegeln och då på vilka akter man lyckats boka precis innan de slagit genom stort. The Strokes, B.R.M.C, Kings of Leon, The Kills, Bloc Party är betydligt större namn idag än vad de var då det begav sig. Och många gånger är det just innan ett band ”breakar” som de är som intressantast att fånga live. Det är tiden när de fortfarande kämpar för sin överlevnad och brinner av lusta att bevisa för hela världen att det är just de som förtjänar vår uppmärksamhet. Att stå med på lineupen för Accelerator innebär numer per automatik att det handlar om en akt med ytterst god potential. Den här gången har turen kommit till de knixiga rockpojkarna i Foals.

Begynnande Hype
Det har varit ett galet år för grabbarna i bandet – från att ha börjat med att spela på husfester hemma hos polare i Oxford är nu bandet hetare än hetast och har nyligen signat till Transgressive Records i England och anrika Sub Pop i USA. Första fullängdaren, ”Antidotes”, spelades in förra sommaren i New York tillsammans med namnkunniga producenten Dave Sitek (TV On The Radio).
– Att vi kom i kontakt med Sub Pop var tack vare vårt brittiska bolag som även har hand om band som The Shins och Iron & Wine, två band som också ligger på Sub Pop. De såg till att kontakt togs, förklarar Yannis Philippakis utan att riktigt kunna dölja sin stolthet. Så Jonathan Poneman, CEO för Sub Pop, kom förbi en dag när vi höll på att spela in i New York och fick höra några av de tidiga mixarna; och han gillade det. Så det var en ganska naturlig processgång antar jag.
Varför New York?
– Dave Sitek. That’s it. Och som bonus fick vi åka till New York, något jag inte tror vi fått göra om inte Dave hade befunnit sig just där. Men det var skönt att få komma iväg från England ett tag och koncentrera sig på att spela in ett album, även om vi egentligen ser det som bara en del i en större, färgsprakande, pulserande, process som ledde fram till det här albumet.
Efter ett sådant uttalande skulle man lätt kunna tro att samarbetet mellan Dave Sitek och Foals var en ren framgångssaga, men faktum är att bandet var så missnöjda med slutresultatet att de helt sonika mixade om albumet själva. Trots detta verkar det inte finnas något ont blod parterna mellan, även om Yannis ser aningen bister ut när Dave Sitek kommer på tal.
– Dave är en väldigt duktig producent, och han är en riktigt generös och varmhjärtad man, men att spela in en skiva handlar i grund och botten inte om vänskap mellan band och producent. Och så var det verkligen inte heller med Dave. Alla problem som vi hade kom som biprodukter av något som i sin tur var väldigt bra. Men du vet, det är vår skiva och det är vårt band, vi gör helt enkelt som vi vill. Så vi mixade om skivan själva.

Ett frö och fem högar med gödsel
Förutom Yannis Philippakis, Jimmy Smith och Edwin Congreave består Foals även av Jack Bevan på trummor och Walter Gervers på bas. Det kan vara ganska svårt att alltid dra åt samma håll, framförallt när det kommer till det artistiska, inom ett band. Att dessutom för tillfället befinna sig mitt i stormens öga underlättar säkerligen inte heller. Hur är det då att skriva musik i ett band när man hela tiden måste ta hänsyn till fem, ibland olika, viljor?
– Jag har en väldigt liten… vilja, nästan viskar Edwin Congreaves, som under hela intervjun ger ett ganska blygt intryck där han titt som tätt, när koncentrationen inte är helt fokuserad på lasagnetallriken, tittar fram bakom sin poplugg.
– Nej då, så farligt är det inte grinar Jimmy. Det startar väl med att någon kommer på något och sedan arbetar vi tillsammans därifrån.
Yannis lanserar sig egen… personligt utformade… metafor:
– Det är som att det finns ett gemensamt frö, och sedan fem olika typer av gödsel. Det är inte fem frön, utan ett frö och sedan olika typer av skit som får det att växa. Det är vad som händer, och det är också det som gör det så intressant. Blomman består av fem olika typer av skit.

Huvuden på skaft
Det märks verkligen att denna gödselhög som uppenbarligen är Foals njuter av tillvaron för tillfället. Mitt under intervjun kommer turnéledaren och tar upp lite beställningar på förfriskningar till medlemmarna i bandet.
”Ta rom och Cola. Eller Vodka Red Bull… Eller bara Vodka.”
Yannis vet hur man koncentrerar sig på det väsentliga. Men det gäller också att försöka stå stadigt med benen på marken, en hype är en hype och den kommer inte vara kvar för evigt, trots sitt ungdomliga utseende verkar Foals vara ett band med huvudena säkert förankrade på sina skaft. Jimmy Smith, som då han inte lirar komplicerad indierock faktiskt nyligen kunnat plocka ut en universitetsexamen i geografi, låter med ens allvarlig.
– Ja, det finns knappast någon motsvarighet till den brittiska hypen. Men det går ganska bra i nuläget. Vi var något chockade i början, hela förra året var intensivt. I våra egna sinnen är vi fortfarande bara ett litet band som älskar att spela musik. Det som sedan händer, det händer, brittisk hype eller inte. Vi försöker bara ignorera det, klamra oss fast och fortsätta som vi gör, och alltid har gjort. Och än så länge kommer det i alla fall folk på våra spelningar. Men där finns också en fara. Nu när vi är ute, och det är samma sak med andra band i vår situation, kommer folk på våra spelningar, vi säljer ut klubbar, spelar på festivaler och vad det nu kan vara. Annat är det när det är dags för andra turnén, när man kommer tillbaka och hypen är borta. Då är man inte längre en huvudattraktion utan måste hitta andra alternativ för att få det hela att gå runt. Det är många band som har gått i den fällan och inte varit förberedda.

Mer än en discoplatta
Men än så länge tänker Foals bara fortsätta att njuta av att kunna leva ut sin dröm, något som i gengäld hörs tydligt på den sprittiga debuten ”Antidotes”- glädjen i musiken.
– Ja, vi hade verkligen kul, säger Jimmy Smith och lutar sig tillbaka i sin stol efter att ha slukat den sista biten lasagne. Det var första gången vi fick spela in ett album, vi var i New York över sommaren, vi jobbade med Dave Sitek. Det var alltid något nytt och spännande som hände varje dag. Det var fantastiskt.
– Vi vill verkligen göra ”rolig” musik, fortsätter Yannis. Så var det åtminstone med ”Antidotes”. Men för den sakens skull ville vi inte att skivan enbart skulle reduceras till att vara ”rolig” musik. Vi ville skapa musik som du kan lyssna till på flera olika sätt. Det finns djup för den som vill ha det, men du kan också lyssna till våra låtar på ett mer ytligt sätt om du vill det. Förhoppningen är ändå att vi har skapat ett album som har lite mer tyngd än bara, säg, en discoplatta.
Och live? Lika mycket glädje och energi?
– Ja, vanligtvis. Men nu har vi precis haft två veckors ledigt och jag åt precis en vagnslast med lasagne, vi kommer åtminstone spela, det kan jag lova dig!

Dela p Facebook Dela p Twitter

Av: Christian Stenbacke 2008-10-06
Foto: Warner
Hemsida: www.wearefoals.com

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner