Joyzine.se

Annonsera på Joyzine.se





Intervju

No Fun At All

Efter många om och men och halvhjärtade återföreningar blev det tillslut en ny platta från No Fun At All. ”Low Rider” ligger på skivdiskarna och gitarristen och låtskrivaren Mikael Danielsson tar bladet från munnen för att berätta om hur det hela egentligen kom sig…och om låtutbyten med framgångsrika göteborgare.

– Jag lyssnar inte på skatepunk alls nuförtiden. När vi höll på med det som intensivast i mitten på 90-talet både spelade vi den där stilen och lyssnade på den. I turnébussen plöjde vi Lagwagon och första Offspring-skivan och man vart ju rätt jävla less på hela grejen. Det var bara det ett tag så jag slutade lyssna på det där helt, konstaterar Mikael Danielsson, gitarrist och huvudsaklig låtskrivare i No Fun At All.
Trots detta har han alltså valt att återuppliva bandet och släppa en ny platta som låter…ja ungefär som det gjorde när det begav sig. ”Low Rider” bär det typiska No Fun At All-sigillet, om möjligt en aning mognare. Att inte lyssna på skatepunk behöver inte vara samma sak som att det är tråkigt att spela det. Men vägen till en slutgiltig återförening har varit allt annat än enkel.
– Ända sedan vi lade av 2001 har vi fortsatt att skriva låtar, men utan något direkt mål och sen har det pockat på och blivit flera och flera och tillslut hade vi fått ihop ett album. Det har haft lite olika riktningar under vägen, jag har arrangerat om låtarna hemma och så där, ibland har de gått i ett rockigare stuk och sen har det gått mer åt det skatepunkaktiga.
– Vi gjorde en reunion 2004 och spelade i Sandviken och då var det lite snack, vi tyckte det var kul och jag hade på förslag att vi kanske skulle göra någonting, men då var det så att folk hade fullt upp med familjer och så där. Sen har vi gjort lite reunions typ två gånger om året och kört en spelning på våren och en på hösten och när vi senast var i Schweiz hade vi ett litet bandmöte och då tog jag upp att det här var ju kul, vi har ju skitbra spelningar är det inte dumt att inte göra en skiva till då? Jag har bra låtar som jag tror ni gillar och då var alla med på det och då körde vi.

Pick Your Poison
Innan dess hade Danielsson emellertid redan testat flera av sina melodier i en helt annan skrud. Jag når honom i hemmet i Stockholm och han berättar gladeligen om ett namn som kanske känns vagt bekant för en del av er – Pick Your Poison.
– Jag hade ett litet projekt tillsammans med Nicola (Sarcevic) i Millencolin, Magnus (Larnhed) i 59 Times The Pain och Chris Dangerous i The Hives och många av låtarna som är med på nya No Fun-skivan körde vi under namnet Pick Your Poison. Det var efter att de andra inte ville och jag tänkte att fan jag måste göra någonting. Vi repade några gånger och körde väl in en sex, sju låtar kanske. Vi spelade in en demo, men det var svårt att få ihop det, Nicola och Krille var ganska busy med sina egna band. Då var det nog en lite mer rockigare approach på det hela och vi existerade i drygt ett halvår. Som det känns nu blev det bäst som det blev tillslut, vi fick till den rätta känslan med låtarna och det var lite No Fun-låtar som kom i en annan tappning med de andra människorna och det lät ju juste, jävligt juste, men jag tycker att det blev bra nu.
Med ett band som återigen är hungrigt – och förutom Danielsson även består av sångaren Ingemar Jansson, gitarristen Krister Johansson och basisten Stefan Neuman samt batteristen Kjell Ramstedt – föll saker och ting på plats helt naturligt. Det verkar som om No Fun At All hittat tillbaka till harmonin igen och Danielsson låter optimistisk.
– Det är helt andra förutsättningar nu. Förr levde vi ju på det och hade det som huvudsysselsättning under andra hälften av 90-talet. Nu är det en helt annan grej, folk har familjer och det är jobb och hela den biten och vi träffas inte så jävla ofta. Vi träffas när vi spelar. Vi kunde vara rätt jävla trötta på varandra när vi åkte omkring i samma buss i fyra veckor, man liksom ville strypa varandra. Det var ingen bra stämning i bandet på slutet, men nu är det skitroligt att träffas. Vi ses en helg och gör den här grejen och vi är mogna och bemöter varandra på ett trevligare sätt. Det är mycket bättre stämning i bandet nu än vad det var förut.
Men den som fått för sig att det bara är för ensemblen med Danielsson i spetsen att skita ur sig en platta (ja det låter faktiskt så, ”Low Rider” skulle lika gärna kunna vara inspelad under orkesterns storhetstid på 90-talet) har fått allt om bakfoten.
– Att skriva låtar nu är inte som det var i början när man rafsade ihop det och det bara sa svisch så var det klart. Jag vet inte om man är mer kräsen nu men det tar mycket längre tid och vi vänder och vrider på låtarna och är inte riktigt nöjda. Det är ingen snabb procedur att få fram ett material till en skiva.

Episode 666
Men gruppen har inte bara gnuggat geniknölarna på egen hand, de har lånat hjälp utifrån också. Som bonusspår på den fantastiska ”Clayman”-plattan från år 2000 tolkade In Flames No Fun At All-låten Strong and smart, nu var det dags att bjuda tillbaka och skateorkestern satte sitt signum på ett av göteborgarnas paradnummer – Episode 666.
– ”Whoracle” är den skivan som jag gillar mest, jag lyssnade jävligt mycket på den när den kom 1997. Det är väl den och ”Jester Race” som jag har lyssnat på och jag tycker att det är en sjukt bra låt och det var väl en lite rolig grej att de gjorde en No Fun-låt på ”Clayman”.
– Jag känner en kille som är manager åt dem och han har tagit med en skiva till Anders (Fridén, sångare i In Flames) och vad han sa så tyckte han att det var bra. Jag frågade om Anders ville vara med och sjunga men han kunde tyvärr inte, det hade ju varit lite roligt, men jag är nöjd med den faktiskt.
Var det svårt att få in den i erat sound?
– Det var lite svårt, vi repade typ bara ihop två dagar innan och sen gick vi in i studion och gjorde den. Jag gjorde en melodi på den istället, versen har vi gjort om med egna ackord och så där, men jag är nöjd med melodin, den blev en lite No Fun-aktig och sen ändå med deras gitarrduellerande stämmor. Man måste tolka det på sitt eget sätt, riffet de har i början skulle inte låta klokt om vi spelade det med metal och chuggariff.

De gamla uvarna
Avslutningsvis, ni som var på West Coast Riot i somras och tyckte att No Fun At All lät illa och kändes en aning tafatta, ni är inte ensamma. Mikael Danielsson som stod på scenen den dagen håller helt och fullt med er.
– Festivalen var en kul grej, det var ju tillbaka till 1995 med Bad Religion och Millencolin och Lagwagon och hela paketet. Det var skitkul, men vi hade faktiskt ingen rolig spelning. Vi spelade ju på eftermiddagen och det var regn och helvete och mixerbordet pajade precis när vi skulle börja. De fick ställa ljud genom att stå med en telefon och snacka med den som ställde ljud på scen och det blev väl lite misspepp där när vi precis skulle börja och fick stå och vänta och vi var faktiskt ganska jävla dåliga, men det var en rolig festival som helhet.
I publiken stod många tunnhåriga herrar med No Fun At All-tröja och sina vildaste år bakom sig, Danielsson skrattar lite försynt när han knyter ihop hela säcken.
– Jag vet inte vilka som lyssnar på oss idag, är det de gamla uvarna som gjorde det förut eller är det den här nya publiken, jag vet inte alls om det är deras grej eller om det är helt ute.
Det lär orkestern bli varse när de återigen ger sig ut och spelar. Comebacken är ett faktum.

Dela på Facebook Dela på Twitter

Av: Mikael Mjörnberg 2008-11-13
Foto:
Hemsida: nofunatall.com

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krönikor
recensioner