Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Intervju

Diablo Swing Orchestra

Tim Burton metal, kan det vara vad Diablo Swing Orchestra åstadkommer på sin andra fullängdare ”Sing along songs for the damned & delirious”? Bandets gitarrist och sångare Daniel Håkansson har egentligen inget särskilt bra svar, men vet desto mer om flashiga bakgrundshistorier, den svenska jantementaliteten och att lyckas i Mexiko.

I början av 1500-talet härjade en orkester så fantastiskt förförande att folk från alla samhällsklasser gick man ur huse för att hylla dem. Kyrkan var däremot inte lika muntert inställd. Orkestern sågs som ett hot och pekades illmarigt ut som smädare av Kristus, men ingenting hjälpte. Svenskarna fortsatte att älska den livliga orkestern och tillslut såg kyrkans män ingen annan nåd än att anklaga medlemmarna för mord.
De tvingades under flera års tid fly och hålla sig gömda, men insåg tillslut att den belöning som erbjöds den som angav dem var så astronomiskt stor att det i långa loppet var lönlöst att hålla sig undan. Förr eller senare skulle någon förråda dem. Det var dags att kapitulera.
Innan de gav sig till känna och bjöd på en hejdundrande avskedskonsert som avslutades med att de greps och dömdes till döden genom hängning slöt de dock en pakt. De beslutade att ge uppgiften att femhundra år senare återförena orkestern och fortsätta korståget till sina efterlevande. Följaktligen förslöts sex kuvert som senare skulle överräckas till de kommande familjemedlemmarna.
Av en slump möttes två av dessa avlägsna släktingar till orkestern i en stockholmsk musikaffär år 2003 och upptäckte att de båda fått ett märkligt brev med instruktioner om att återuppliva ”The Devils Orchestra”. Sagt och gjort, de letade reda på resterande släktingar och sagan kunde fortsätta.
Så gick det i alla fall till om vi ska tro på bandets fantasifulla historieskrivning.
– Med tanke på att du är svensk kan du väl kanske din historia, harklar sig sångaren och gitarristen Daniel Håkansson, men fortsätter med att berätta att historien inte alls ter sig hysteriskt uppdiktad för människor från andra länder.
– Generellt sett är det väl så att utomlands är det folk som sväljer historien med hull och hår och börjar ställa frågor om det ena och det andra. Då det är väl bara att svara på...man får säga att vi gör en kulturgärning genom att göra människor intresserade av svensk historia, skrockar han belåtet.
– På något sätt känns det väl som att ha en bakgrundshistoria som alla andra, att vi träffades där och där och kände varandra som si och så, det passar liksom inte riktigt in i konceptet. Det känns mer rätt att ha en bakgrund som på något sätt stämmer överrens med hur vi låter. Musiken kommer alltid först det ska man inte sticka under stolen med, men för helhetskonceptet kan man aldrig underskatta vikten av att det hänger ihop.

Tim Burton en referens
Att just Diablo Swing Orchestra har en livlig och fiktiv bakgrunds- historia känns inte det minsta märkligt när man avnjuter den musik som står att finna på debuten ”The Butchers Ballroom” och nya ”Sing along songs for the damned & delirious”, däremot sättet den uppstod på.
– Det var väl alkohol och lite brainstorming som gjorde det, skrattar gitarristen upprymt.
Lite alkohol lär dock inte ha räckt för att mixtra fram den våldsamma genreblandning som står att finna inte minst på den nya skivan. Fantasirikedomen tycks aldrig ta slut när gruppen komponerar och alstret är allt annat än lätt att tränga igenom. Metal blandas med opera som blandas med mariachi, burlesk show och galna upptåg. Cello och blås hotar i bakgrunden.
– Med tanke på vilken musik vi spelar kanske vi aktivt väljer bort vissa sorters lyssnare, men det är underliggande och inte något mål med musiken i sig, konstaterar Daniel.
Att försöka sätta någon form av etikett på musiken känns rent av meningslöst.
– Det är lite Tim Burton, en Tim Burton-film skulle vi kunna ljudsätta med mycket utav det vi spelar.
– Personligen struntar jag helt och hållet i om det funkar live när jag skriver och spelar in. Mitt motto säger att Queens Bohemian Rhapsody aldrig hade skrivits om de tänkte live. Det känns som en bra måttstock. Även om man kanske inte ska jämföra sig i övrigt med dem så tycker jag att de hade en bra inställning. Sen får man göra vad man kan av det live, vi arrangerar om låtarna, mycket av de melodiska delarna på andra instrument kör vi på cello.
Den här gången kändes allt dock lite mer självklart när herrskapet skulle kliva in i studion för att fästa sina tokiga kompositioner på plast.
– När vi skulle in i studion förra gången var vi lite skeptiska själva. Vi visste inte hur man skulle kunna få en låt som Balrog Boogie att låta bra i en studio i och med att vi inte riktigt hade några bra förebilder eller kunde peka på en skiva och säga att så här ska det låta. Vi prövade oss fram mycket på förra skivan medan vi den här gången kanske hade lärt oss lite mer hur sättningen funkar ur arrangemangssynpunkt.
Men någon fulländning snackar vi inte om.
– Än så länge är vi inte i närheten av att få in liveenergin på skiva, utan det blir mer polerat när man vill ha fram detaljer, konstaterar Daniel Håkansson självmedvetet. Vi är inte ett tremannaband som kan slamra på och kan få det att låta ganska juste i studion ändå. Om någon börjar slamra för mycket släcker det ut något annat instrument helt.

Svårt i Sverige
När ”The Butchers Ballroom” släpptes för några år sedan stod inget skivbolag bakom bandets rygg, ändå nådde de klart acceptabla framgångar. I alla fall utomlands. I Sverige går det fortfarande tungt för orkestern som förutom mitt intervjuoffer även innefattar operasångerskan Annlouice Wolgers, cellisten Johannes Bergion, rytmsektionen Andy Johansson (bas) och Andreas Halvardsson (trummor) samt gitarristen Pontus Mantefors.
– Man ska väl erkänna att vi spelar lite nischad musik och med tanke på att vi har en så liten population får en sån här musikstil kanske inte så många anhängare i Sverige, konstaterar Daniel krasst.
– Det kanske ligger oss i fatet att vi är lite teatraliska. Svensk musik är väl lite mer...om man tittar på vilka band som hypas och skrivs upp så är det lite mer allvarlig musik på något sätt. Vi har väl lite cynisk inställning. Det är svårt att veta varför, men det är också det här att man ska bli profet i sin egen hemstad, det har väl många svenska band känt av. Det är svårt att få spelningar, det är först när man har gjort sig ett namn utomlands som man kan komma hem och spela och då blir man accepterad.
Utomlands får Diablo Swing Orchestra dock spela, även om det är ett helt företag att få ihop allting inför utflykterna. Inte nog med att bandmedlemmarna bor utspridda i Sverige och sällan repar. Annlouice Wolgers är dessutom heltidsanställd vid operan i Karlstad och kontraktsbunden till flera åtaganden samtidigt som alla andra i bandet jobbar på mer eller mindre fast basis.
– Det finansiella tappet blir ganska stort när alla tar ledigt, säger gitarristen krasst. Idag är det lite av ett vågspel varje gång man åker någonstans och spelar. Det är inte så att vi går plus med hur många tusen som helst, det ligger väl ofta lite på plussidan, men det räcker med att det blir flygstrejk eller någonting så skiter det sig, för det är inga stora marginaler. Det vore skönt om man kunde ha lite mer ekonomisk trygghet i det man gör.
Men de gör sitt bästa och i höstas avverkades ett gäng spelningar i bland annat Mexiko. Ett land där gruppens tonkonst uppenbart funkar och där bakgrundshistorien tas på större allvar än i hemlandet.
– Jag vet inte om det är hela den här grejen med operasång som verkar tilltala dem, andra band som har kvinnliga frontfigurer går också bra där borta. Vi har väl lite mariachitoner i vissa av låtarna också så det kanske är för att vi har tagit folkmusik därifrån och inspirerats av, funderar Håkansson när han söker svaret på just varför den Sydamerikanska marknaden tycks ligga öppen för gruppen.
Att turnera i främmande länder med galen musik och ett utstuderat bakgrundskoncept i ryggen innebär ibland märkliga upplevelser. Daniel skrockar när han berättar om ett förspel till turnén som på ett ganska bra sätt sammanfattar den charad som Diablo Swing Orchestra framkallar.
– Visst har jag fått en del bemötande där folk kanske har trott något annat om mig än vad jag faktiskt är. Av en del mail vi får märker vi att vi antas vara lite flippade. Det var någon från Mexiko som undrade om vi ville ha någonting skrivet i djurblod. Det är ju ofta skrivna på spanska de där mailen så när man översätter dem i google translator blir det väl kanske lite konstigt, men vi kunde utläsa att de ville skicka någonting skrivet i djurblod. Jag vet inte om det var allvarligt menat eller inte...

Dela p Facebook Dela p Twitter

Av: Mikael Mjörnberg 2009-11-03
Foto: Ascendance
Hemsida: www.diabloswing.com

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner