Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Krönika

Världen blev med ens en lite tommare plats

Det finns en minst sagt agasam sida av att vara född ett par generationer efter sina idoler som gör sig smärtsamt påmind var gång någon av dem vandrar vidare, nämligen det faktum att man sannolikt kommer överleva dem allihop förr eller senare. Jag minns när det hände George Harrison 2001 (och jag skäms inte för att erkänna att jag bölade), jag minns när det hände John Entwistle 2002, jag minns när det hände Dio 2010 och nu är det alltså Deep Purple-klaviaturisten Jon Lords tur att lämna oss, den 16:e juli 2012.

Jag skall inte trötta ut er med någon slentrianencyklopedisk ”han var mest känd för”-krönika – är ni mot förmodan inte bekanta med Lord kan ni med fördel läsa på om hans bidrag till rockhistorien annorstädes - och heller inte ikläda mig någon tespisk kvasisentimentalism. Det jag tänker göra är att blott konstatera Jon Lord’s storhet i egenskap av keyboardist i Deep Purple som i sin tur hör till mina absolut största förebilder, både vad gäller lyssning och musikalisk efterapning, tillika min första riktiga bekantskap inom hårdrockssfären via det oomtvistliga mästerverket ”Deep Purple in rock”.

Jag minns så sent som i ettan på gymnasiet (då vi skriver runt sekelskiftet, oh good Lord I’m old!) då jag var som mest uppe i The Who och Doors och precis blivit introducerad till Hendrix’ debutplatta (märk väl att det här var en tid då man fortfarande hade tålamod nog att gräva ned sig i ett album åt gången). Jag befann mig sålunda i någon slags snabbspolad rockhistorieslipstream daterad sent 60-tal och därmed på tröskeln till vad eftervärlden skulle komma att känna igen som hårdrock (eller heavy metal, men därom tvistar de rocklingvistiskt lärde). Av ren nyfikenhet inför detta steg in till en tyngre värld lät jag mig guidas av en rudimentär kännedom om band jag liksom hört talas om och möjligen hört en och annan låt med, däribland Led Zeppelin, Black Sabbath (som en skolkamrat passade på att introducera mig för i samma veva efter att ha noterat mitt sedan högstadiet något längre hår) och Deep Purple, vilka jag av någon anledning hade föreställt mig var något av den klassiska hårdrockens personifierad, vilket förvisso inte är helt bortom sanningen.

Som av ännu en lycklig omständighet hade en annan kamrat ”kommit över” en samling mp3:or under rubriken ”Deep Purple in rock”, och lät mig bränna av den i rent forskningssyfte. Något oromantiskt måhända, men icke desto mindre golvades jag totalt av den kompromisslösa attacken i Speed king; en vägg av gitarr/trum/bas/orgelkaos följt av en aldrig så näpen och bedräglig orgelfuga innan ett av de brutalaste riff jag någonsin hört övertygade mig om att om det här är hårdrock så vill jag inte veta av någon annan musik ever again! Och det var bara första låten; de pumpande riffen fortsatte i Bloodsucker som med ens annonserade Ian Gillan’s isande pipa, Flight of the rat där Ian Paice bekräftar importansen i att kunna få det hårda att svänga likafullt, Into the fire där Roger Glover pumpar skiten ur en med sin maxade bas, för att inte tala om Hard lovin’ man där maestro Lord själv på tangenterna sveper undan alla tvivel om Hammondorgelns plats på metallscenen.

Och så Child in time. Jag visste liksom redan på nåt vis att de hade gjort en låt som hette så och jag visste nästan hur den typ gick efter att min bror slöspelat den på en leksakssynth jag hade när jag var liten. Jag behöver väl nästan inte ens beskriva den enorma maktfullkomlighet jag befann mig inför första gången jag hörde den i sin helhet. Utan att besitta de analytiska verktyg (som förvisso tenderar att handikappa ens musikaliska libido med tiden) jag rår över idag insåg jag redan då Ritchie Blackmore’s storhet – den nästan överjordiska virtuositeten kombinerad med en nästan nonchalant lojhet där han inom loppet av millisekunder och av rena infall vandrar in i och ut ur och omkring precisionsberäknade arpeggion och maskingevärssnabba Hendrix-attacker. Och allt detta på en massiv Hammond-bädd, tillika ornamenterad och vävd kring gitarrkrusidullerna av Lord, som dessutom till bandets favör approprierat treackordsfundamentet från Bombay calling av artfolkbandet It’s A Beautiful Day. Talents borrow, geniuses steal.

Lord introducerade mig därmed inte bara till hårdrocken utan även till den omnipotenta Hammondorgeln och hur den kunde tämjas till att frammana såväl aural skönhet som mystik och aggression, men framförallt bringa en tyngd inte ens den mest nedstämda BC Rich-gitarr kan frammana. Det skulle ta tid innan jag själv började begagna mig av (förvisso emulerade) Hammond-ljud men redan då började jag måtta i morsans Fiesta om det möjligen skulle vara möjligt att frakta hem en orgel i den. Så blev det dock aldrig, men icke desto mindre började jag så sakteliga beta av inte bara Deep Purple’s brokiga diskografi (med de mest självklara kapitlen ”Machine head, Fireball” och ”Made in Japan” högprioriterade, liksom en regelrätt utgåva av ”In rock”) utan även de närliggande namnen Black Sabbath, Led Zeppelin, Uriah Heep, Thin Lizzy, Rush, Queen, Budgie, Rainbow och sedermera Judas Priest och Iron Maiden. (För att sedan flumma ut i progrockens topografiska oceaner, men det är ett annat kapitel).

Men hur man än vrider och vänder på det så började allt med ”In rock”, ett album jag fortfarande rankar som Deep Purples mest fulländade, delvis men inte bara för att det var min avgörande knuff in till ett större musikaliskt perspektiv. Tack Jon Lord, för att du var en del av det. Tack för “Fireball”, “Pictures of home”, “Blind”, “Fools”, “Space truckin’”, “Highway star” och “Chasing shadows”. Och tack för att du var delvis ansvarig för mina fördärvade gymnasiebetyg.

Världen blev med ens en lite tommare plats.

Far i frid.


Dela p Facebook Dela p Twitter

Fredrik Andersson 2012-07-17

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner