Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Krönika

Hultsfred 2006 - Summa summarum

Balanserandes på hala stenar, mitt i den nästintill livsnödvändigt svalkande ån, kommer en berusad, naken man med en piercad pung – där har ni själva essensen av Hultsfred 2006. Folk har en tendens till att vara relativt, låt säga, öppensinnade när det vankas festival.

Fem dagar i ett stort militärtält på ängen sätter sina spår i form av märkliga minnen och groteska digitalbilder på allt från ohälsosamt solbrända människor till människor med strumpor på snoppen. Trots detta finns det inga krafter i världen som skulle kunna hålla mig borta från en musikalisk folkfest av detta storartade slag. Även om faktumet att släpa en 60-kilos hemmabyggd stereo minst en engelsk mil, för att sedan inte få igång den, inte hör till ingredienserna för en lyckad festival. Att sedan felsöka ett krånglande slutsteg på fyllan är inte heller att rekommendera, den mäktiga ljudlådan protesterade högljutt och blev till en rökmaskin istället.

Apropå campingminnen blev jag också tämligen förvånad och aningen förbryllad när jag kom tillbaka från en minst sagt kaotisk spelning med Babyshambles och fann en man vid namn Dick sovandes i min sovsäck. Storväxta muskulösa män, som dessutom gjort FN-tjänst i Kosovo väcker man inte gärna mitt i natten. Vem vet vad en sådan kan få för sig när det är alkohol inblandat? Framförallt var jag inte säker på om jag själv skulle kunna hålla tand för tunga, karlen hade onekligen ett lustigt förnamn. Undrar om även kvinnor kan heta engelskspråkiga könsord i förnamn? Hur som helst vart det inte bättre än att jag fick linda in mig i en stor OK/Q8-flagga och sova i det bästa skrymsle jag kunde hitta. Tur att man har vänner med gigantiska luftmadrasser.

Musikaliskt sett då, hur gick det egentligen med de band jag listade på min topptiolista innan jag for iväg? Nja, lite sisådär måste jag säga. Editors floppade, Ane Bruns duetter blev långtråkiga i längden och Dia Psalma nådde aldrig upp till mina högt ställda förväntningar. Ironiskt nog var det The Strokes som överraskade mig mest, även om Julian Casablancas såg minst sagt ostadig ut. Sömnigt värre och betydligt glesare var det när Lou Reed spelade på samma scen ett par timmar tidigare. Maken till usel spelning var det länge sedan jag hade oturen att bevittna. Och jag hävdar fortfarande, Kent är Sveriges mest överskattade band. Okej, att anlända i en helikopter på backstageområdet kan väl i vissas ögon ses som lite häftigt men den så uppskrivna, exklusiva Hultsfredsspelningen var ett skämt. Otight och oinspirerat var bara förnamnet.

Men så blev det också som det brukar bli när man är på en festival med ett stort musikaliskt utbud, man hamnar på spelningar men inte räknat med och får uppleva något utöver det vanliga. Deportees är ett lysande exempel på detta fenomen. Fredagens spelning på Stora Dans var kusligt bra, vilket publik! Men främst, vilken musik! Undrar om det inte var Hultsfreds absolut bästa spelning för min del. Kristian Anttilas spelning på samma scen en dag tidigare var även den mäktig. Jag tror bestämt att samtliga Sveriges trånande tonårstjejer var där… Kristian med vänner såg tämligen överraskade ut, jag tror inte att de riktigt förväntat sig en sådan uppslutning klockan 14 på en sådan liten scen under festivalens allra första dag.

Amerikanska Stone Sour höll bokstavligen på att blåsa hatten av mig. Maken till snortight och brutal spelning har jag knappast upplevt. Nu råkar jag inte vara en allt för stor entusiast av den lite hårdare genren som Stone Sour huserar inom, men på det sätt jänkarna framförde sina låtar kunde jag inte mer än imponeras. Nu fanns det givetvis en liten extra tjusning i vetskapen om att sångaren Corey Taylor och gitarristen James Root även återfinns bland de maskerade tokstollarna som utgör Slipknot, vilket också märktes vad det gällde pondus och scenvana. Taylor ägde publiken från början till slut, ett praktexempel på hur det hela ska gå till.

Och så var det Pete Doherty. Jag antar att få kan ha undgått att läsa alla löpsedlar denna märkliga man varit upphov till under den gånga helgen. Spelningen i sig var också så oförutsägbar och vansinnig som man kunnat vänta sig. Bandet lirade som krattor men det var inte heller någon större överraskning. Att Doherty skulle vara hög som ett hus var inte heller det särskilt oväntat. Men som sagt, precis som det alltid har varit, alla kommer för att se det avvikande. Förr i tiden var det den skäggiga damen eller elefantmannen som stod i rampljuset, idag är det Pete Doherty, allas vår favoritjunkie.

Allt som allt är jag ändå nöjd med festivalen. Den hör inte till en av de mest minnesvärda festivalerna jag varit på hittills, men det är ändå kul att se att själva festivalen idag är mer populär än någonsin. Utsålt för andra året i rad är en fin trend som jag hoppas kommer att hålla i sig. Nu är det Arvikafestivalen nästa, och även om kroppen nu känns aningen sliten efter fem dagars hård exponering av sol och inmundigandet av en och annan öl, vet jag att jag kommer att börja längta redan innan veckan är slut.

Till sist, Lordi hade inte en chans vad det gällde bomber och granater i jämförelse med In Flames. De finska monstren var bara roliga att titta på, i ett par låtar, att lyssna var en ren pärs. Förutom Hard Rock Hallelujah då. Självdistansierad ironi när den är som bäst.

Vi ses om ett år igen Hultsfred!

Dela p Facebook Dela p Twitter

Christian Stenbacke 2006-06-20

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner