Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Live

Britta Persson
Arvikafestivalen
2008-07-03
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2008-07-08
Hemsida: www.brittapersson.com

Britta Persson har kanske inte så många uttryck där hon står med uppdragna axlar och en något nedsänkt blick på ena scenkanten på Arvikafestivalens dansbanescen, men det finns fortfarande kvar en snudd på förhäxande tjusning hos denna något timida unga dam som gör det helt omöjligt att slita blicken från henne och hennes uppenbarelse. Nej, uttrycken låter hon istället musiken stå för. Och så var det ju det här med rösten.

Till en början var tanken på Britta Persson synonymt med Krisofer Åström, den gemensamma duetten på Åströms The Wild är fortfarande en låt som ger mig hela livet tillbaka de dagar när det känns lite småtrist och det saknas en gnutta livsglädje. Sedan gick det undan, från att ha varit ”Kristofer Åströms duettpartner” visade Britta Persson snabbt att hon kunde stå på egna ben, demolåtar om Defrag My Heart och I Miss hör fortfarande till några av mina absoluta favoritlåtar.

Det var då, och nu är nu. Britta Persson har sedan dess evolverat och hunnit med att släppa två fullängdare med material som skiljer sig aningen från hennes tidiga demolåtar, men som ändå bär Britta Perssons unika avtryck. Det är lite snabbare, och det är lite skevare. Två fullängdare med tillhörande turnerande brukar ge självförtroende, och även om Britta Persson, för dagen är uppbackad med bland annat två av sina kollaboratörer på senaste plattan, Per Nordmark (Hets, Fireside) och Henrik Svensson (Hets, Doktor Kosmos), inte är en solklar scenpersonlighet så är det fortfarande inget snack om vem det är som leder showen.

Om det är något man också kan säga om Britta Persson så är det att hon är professionell. Allt låter perfekt, trots att det ibland är en ganska skräpig ljudbild i hennes låtar. I’m Not Your Boyfriend är paradexemplet på det fina samarbetet mellan framförallt Per Nordmark och Britta själv, där kan vi snacka personkemi. Ändå är spelningen inte den fullträff jag förväntat mig. Att vara avvaktande och något reserverad funkar, men inte när det tangerar gränsen till att verka uttråkad och nästintill arrogant. Det saknas glädje och värme hos Britta Persson och hennes medmusikanter. Tyvärr känns Arvika 08 bara som ytterligare en dag på jobbet.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Relaterat

Joyzineåret: hallelujah
Minnenas Arvika
Britta Persson (2006-01-01)
Britta Persson (2010-01-01)

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner