Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Skiva

Britta Persson
Kill Hollywood Me, 2008
Skivbolag: BonnierAmigo
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2008-02-04
Hemsida: www.brittapersson.com

P3 Morgonpasset ringde upp mig för ett tag sedan och frågade om jag var ett, citat: ”Britta Persson Fan”. De behövde tydligen en sådan när Britta skulle vara med för att prata och spela i just Morgonpasset. Frågan fick mig att tänka efter. Sist jag skrev om Britta Persson var jag lite ledsen i ögat (en besviken konservativ gnällig gammal smyggubbe kan man också kalla det, men ledsen i ögat låter bättre). Problemet var att när Britta släppte sin första fullängdare, ”Top Quality Bones and a Little Terrorist” (2006), lät den inte som ”gamla” Britta (som hon lät på Ep:n ”Found at Home”), den Britta jag förälskat mig i. Den där säregna singer/songwriter-Britta som även sjöng undersköna duetter tillsammans med Kristofer Åström.

Vad jag missade då, vad jag tvingade mig själv att inte se eller uppfatta, var att saker och ting förändras; så är det bara. ”… för mig känns det bara naturligt, jag hoppas att, och jag hör på folk, att de gillar min musik och det här steget jag har tagit” sade Britta när jag pratade med henne inför släppet av nya albumet ”Kill Hollywood Me”. Naturlig är nyckelordet här.

”Kill Hollywood Me” känns helt igenom naturlig. 100 % Britta Persson. Det gjorde ”Top Quality Bones and a Little Terrorist” också, även om min dåvarande bild av Britta inte stämde överens med Brittas egen (plattan var lite ojämn också, det står jag fast vid). Den här gången är jag beredd att vara betydligt mer öppensinnad. Om utvecklingen från tidiga Britta till Terrorist-Britta var väldigt skarp är utvecklingen från Terrorist-Britta till Hollywood-Britta desto mjukare och subtilare. Kort sammanfattat kan man säga att det är låtskrivaren Britta Persson som träder fram.

Det är en allmän sanning att man kan höra, se eller känna när någon lagt ner såväl själ som hjärta i något; så är fallet med ”Kill Hollywood Me”. Inget har lämnats åt slumpen heller för den delen. Produktionen är varm och luftig samtidigt som enkelheten lyser som den rödaste av trådar. Enkelhet och Brittas fantastiska röst, allt paketerat i ett fluffigt hav av mjuka kuddar. Men nog med halvtaskiga försök till beskrivningar, är skivan bra då? Det är den, men den levereras knappast på något silverfat.

Precis som på ”Top Quality Bones and a Little Terrorist” känns “Kill Hollywood Me” till en början något ojämn. Vissa låtar sticker ut direkt, som inledande och riviga Cliffhanger, och 80-talsdoftande Happy Hour, medan en del andra låtar tar betydligt längre tid på sig för att övertyga. Jag kan inte annat säga än att Britta Persson är på väldigt god väg att hitta fram till något alldeles speciellt. Redan nu finns det en viss känsla, och ett visst sound, som man omedelbart identifierar som ”Britta Persson”. Sådant är både bra och sällsynt. Men jag tror att det finns ännu lite mer att ge, ”Kill Hollywood Me” är inte den riktiga fullträffen som jag tror att Britta Persson har kapacitet till. Men hon närmar sig. Vad svarade jag nu då på frågan från Morgonpasset? ”Om jag är en ”Britta Persson Fan”? Utan tvekan.” Till och med en gammal gnällig smyggubbe kan tänka om.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Relaterat

Britta Persson
Minnenas Arvika
Britta Persson (2006-01-01)
Britta Persson (2010-01-01)

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner