Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Skiva

Barbara Panther
S/t, 2011
Skivbolag: City Slang
Av: Alexander Hellgren
Publicerad: 2011-08-03
Hemsida: www.barbarapanther.com

Artisten Barbara Panther föddes i Rwanda, varifrån hennes familj tvingades fly till Bryssel. Väl där blev hon och hennes syskon bortadopterade till olika belgiska familjer, en allt annat än lätt situation. Under sin tonårstid lämnade hon sin adoptivfamilj och flyttade senare till Berlin, mycket tack vare den tyska, elektroniska musikscenen. Där tog också den egna musikaliska karriären sin början och i år släpptes hennes självbetitlade debutalbum.

Experimentell, elektronisk musik, med tydliga influenser från Björk har hennes musik beskrivits som. Och visst är det svårt att säga emot, men det är också att göra saker och ting lite för enkelt för sig. I inledande Rise up vill jag även dra in M.I.A. i resonemanget, inte minst med tanke på lekfullheten i ljudanvändningen och vetskapen om vilken känsla en särskilt basgång kan medföra. Visst finns kopplingarna till Björk, mycket tydligt i Moonlightpeople (främst sångmässigt), men också med exempelvis tidiga Patrick Wolf (främst ljudmässigt) i skivans kanske starkaste spår Unchained. En fantastisk låt, med många intressanta detaljer och en oerhört vacker, dansgolvsdoftande refräng.

Det går även att dra paralleller till Sveriges egna gullungar, Robyn och Lykke Li, men Barbara Panther är betydligt mer spännande och utmanande att lyssna på. När jag lyssnar på en låt som Voodoo får jag känslan av att hon och producenten Matthew Herbert (som bland annat arbetat med just Björk) har haft väldigt roligt när skivan spelades in. En smittsam glädje. För varje låt kan nya liknelser göras, varför jag tycker att en enkel beskrivning som ”en elektronisk Björk” är rätt missvisande. För det ena är Barbara Panther betydligt mer varierad än att det ska fungera att sätta en sådan stämpel. För det andra är hon ingen kopia av någon annan artist, utan har definitivt sin unika prägel på materialet.

Efter samtliga tio spår är jag helt sprängfylld av intryck, ungefär som när jag för första gången hörde ”Maya” med M.I.A. Det är snurrigt i huvudet av allt experimenterande med ljud, men det är en samtidigt häftig känsla. Efter ett par genomlyssningar av ”Barbara Panther” tror jag att M.I.A. fortfarande är den av de två jag oftast kommer att lyssna på, men den här skivan har redan nu växt och kan bli den jag går till när jag inte riktigt orkar med tanken på att revolutionera mot samhällssystemet. Eller har siktet inställt på dansgolvet. På det hela taget en riktigt grym debut.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner