Recension - Skiva
Vissa, förlåt många, tar sitt pick och pack och sticker till Stockholm i jakt på att få fart på musikkarriären. De flesta av dem blir sönderinfluerade, trendkänsliga eller neddekade och når ingen vidare framgång. Drömmen strandar någonstans på vägen mitt emellan en svinkall pendeltågstation i förorten och en sunkig hemmastudio i garderoben.
Andra gör inte så stor deal av att satsa stenhårt på musiken.
Marcus Jönsson är 23 år och borde kanske enligt alla fördomsfulla förväntningar redan ha tagit sin gitarr och sina prylar och dragit mot huvudstaden. Men istället har han valt att jobba som skogsmaskinsförare i hembyn Överturingen och spelat in vad som förmodligen är årets bästa singer/songwriter-platta så här långt.
Jag antar att jag är lika fördomsfull som alla andra när jag skriver det, men känslan att den här skivan är sprungen ur ödslig vildmark snarare än hetsigt storstadsgytter är påtaglig. Det är inte bara konvolutets bilder som vittnar om ensamma vidder och mörker, det hörs i musiken också.
Med gitarren och rösten som främsta redskap skapar Marcus Jönsson vackra melodier med inslag av folk och rock, men kanske framförallt country. Att dra paralleller till herrar som
Christian Kjellvander,
Stephen Simmons (nej, inte den svenske soulmarodören, utan den amerikanske countrysångaren) och i viss mån
Joshua Radin är inte alls långsökt. Jönsson skapar stor musik med små medel och lämnar en ödesmättad känsla bakom sig. Jag vill skapa en romantisk bild av att det beror på lugnet i naturen.
Efter att inledande
Don't go down that fucking road påmint lite för mycket om
Green Days kvasiballad
Time of your life vecklar ett pärlband av stora låtar ut sig och jag kryper ynkligt upp i hörnet av soffan med ett saligt leende på läpparna. ”Work it away” är ödesmättad och bitterljuv på precis rätt sätt.

Kommentera
Inga kommentarer