Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Krönika

Ett år med Joyzine

”Oj, nu blev det visst en väldigt homoerotiskt stämning här, såtillvida inte någon av er har ett kvinnligt könsorgan?”
”Kallar du mig för fitta?!”
”Va? Nej, jag…”
*Klatsch*

På något sätt förtjänade jag säkert den där örfilen, om man nu ska glorifiera våld. Det är väldigt dumt att säga en sådan sak till två fullvuxna män, en med rakad skalle, som bara är ute efter bråk. Två grottmänniskor som sekunderna innan faktiskt sade rätt ut: ”Vi vill slåss.” Tur att jag är så nära en antihjälte man bara kan komma. Liten, tanig och i det närmaste en pacifist. Ingen Chuck Norris precis. Jag gjorde det enda rätta och sprang så fort benen bar. Varför skriver jag om det här egentligen? Krönikan är tänkt att summera mitt första år som skribent för Joyzine. Ha tålamod, det finns en koppling.

I samband med Göteborgskalaset 2005 fick jag en förfråga av min vän och kollega Mikael Mjörnberg att börja skriva för Joyzine. Jag och Micke lärde känna varandra en varm sommar någon gång innan millenniumskiftet, en sommar där vi båda låg på alla fyra och rensade ogräs i diverse rabatter och klippte gräsmattan hos större delen av Skövdes seniorbefolkning. Kommunalt sommarjobb. Funkade så länge man fick saft och bulle efter väl utfört jobb, vilket vi allt som oftast fick. Ett par år senare, efter diverse märkliga omständigheter, gick jag på en audition hos ett band som saknade både namn och basist, ett band med en viss herr Mjörnberg bakom trumsetet. På den vägen är det.

Den första recensionen jag skrev var en liverecension av The (International) Noise Conspiracy. Konspirationen var lysande, Dennis Lyxzén var i sitt esse, allt tramsigt mellansnack var tack och lov inte lika intensivt som det brukar. Musiken fick helt välförtjänt stå i centrum. José Gonzalez gamla projekt Junip var också något alldeles speciellt, för att inte tala om tokstollarna i Death From Above 1979. En solklar fullpoängare. Detta bara ett par dagar efter att jag officiellt tagit på mig uppdraget som självutnämnd musikjournalist. Fantastiskt.

Och det är främst livemusiken jag minns med välbehag. Jag vågar inte ens räkna efter hur många spelningar jag har varit och kikat på sedan starten för ett år sedan. Ganska raskt bytte jag västkust mot östkust, Göteborg mot Linköping, ett byte jag inte ångrar någonstans. Självkart finns det ett större musikutbud i en stad som Göteborg, både vad det gäller små och stora band, men Linköping och Norrköping har ett par riktiga triumfkort i klubbar som John Doe, Mogwai och Republik. Minst en spelning av kaliber att gå på varje vecka, värre kan man ha det. Johnossis spelning på Klubb Republik förra hösten kan faktiskt vara en av de bästa spelningar jag någonsin bevittnat.

Sedan bar det av till både Hultsfreds- och Arvikafestivalen. Den här gången med ett fint litet pressarmband i plast runt armen istället för det traditionella i tyg. Även om de två toptiolistor jag skrev blev en flopp fanns det ändå vissa akter som imponerade. The Strokes och Franz Ferdinand var betydligt vassare än vad jag räknat med medan Thåström underpresterade och Lou Reed, föga smickrande, var något av det sämsta jag hittills upplevt. Dia Psalmas återkomst var mer rolig än bra och träskmonstren i Lordi hade gärna fått stanna hemma. Och Pete Doherty är, var och kommer alltid att vara just… Pete Doherty.

Musik i all ära, det måste finnas en annan exhibitionistisk ådra som gör att man vill hålla på att skriva om musik, vare sig det handlar om att skriva recensioner, artiklar eller krönikor. Vad man vill ha är respons och uppmärksamhet. Självklart och enkelt. Förutom möjligheten att få ta del av all ny och spännande musik är det nästan det som har varit roligast under det gångna året - alla de som hört av sig med en åsikt angående något jag skrivit. Lika mycket som det roligt att få beröm för något man gjort, inte minst från den kräsna redaktören själv, lika roligt är det att få en riktig knäpp på näsan. Ett par dagar efter att jag recenserade en livespelning med ett visst, i mina ögon patetiskt, superhjältegäng från Linköping damp det ner ett argt mail från bandets ”påstådda” manager. Enligt vederbörande hade jag inte förstått någonting. Jargongen gick något i stil med: ”Tänk om det inte var det riktiga bandet som stod på scenen, tänk om det var deras ärkefiender som bara ville luras?” Ja jösses. Ibland undrar man verkligen vem som är den verkliga dåren: dåren själv eller hans anhängare?

Efter en sågning av ett band från Göteborg fick jag ett ytterligare ett argt mail. Personen i fråga tyckte att jag hade uttryckt mig allt för tarvligt mot stackarna i bandet och avslutade med att i nedvärderade ordalag jämföra mitt eget band med Ronny och Ragge. Sådant är ju bara för roligt! Om ni bara visste hur många det är som inte kan hålla isär vad som är väsentligt och vad som inte är det. Personliga påhopp och irrelevanta referenser är något jag bara ler åt, det är knappast jag själv som framställs i dålig dager.

Krönikorna är ett kapitel för sig. Efter min krönika om Studiefrämjandet rasslade det till ordentligt i mailkorgen. Fast på ett positivt sätt. Folk inom organisationen höll delvis med om min kritik, men tyckte också att det fanns områden där jag hade helt fel. Problemet, tyckte de, var att jag hade dragit för många över samma kam. Det kan jag faktiskt hålla med om, till en viss gräns. Men avsikten med krönikan var just att skapa debatt och det lyckades jag onekligen med. Med tanke på den reaktion som kom av den krönikan hade jag nästan väntat mig mer turbulens när jag skrev en om hur musiklivet, i Studiefrämjandets regi, helt hade förtvinat i min gamla hemstad. För att inte tala om det jag skrev i samma krönika, hur den förr i tiden så väl ansedda inomhusfestivalen, Younomia, nu hade förlorat all sin värdighet och slagkraft. Vad blev det för reaktion? Ingen alls. Inte ett knyst. Tills alldeles nyligen.

Jag är på besök i Skövde och på väg hem efter en sen kvällsfika. Klockan är närmare midnatt. Halvvägs hem möter jag ett gäng överförfriskade ungdomar på väg in till stan. När jag går förbi stannar en av dem upp och säger förvånat:
- Men det är ju du!
Jag känner igen grabben med den dimmiga blicken, men kan inte riktigt placera honom. Både trött och mer sugen på en väntande säng än att konversera med ett gäng slynglar, mumlar jag något ohörbart och går sedan vidare varpå grabben ropar efter mig:
- Fördom går före fall!
Då stannar jag upp. Mitt på ett övergångsställe. Nu vet jag vem grabben är och ett leende sprids över mina läppar. Jag höjer armen i luften för att visa att det visst är jag som skrivit krönikan han refererar till och får då till svar:
- Fucker! Följt av ett välkänt långfinger.
Sådant är ju bara för roligt! Vad säger man egentligen? Klart är att vissa har mer självdistans än andra, men bättre respons kan man väl knappast få? Förmodligen har jag satt min sista potatis när det kommer till ett samarbete med Studiefrämjandet i Skövde, men å andra sidan är jag inte ute efter någon närmare relation med de inblandade ändå. Hur är det sagt nu igen? Det är väldigt svårt att bli profet i sin egen hemstad.

Så, för att återkoppla till den någon förvirrande inledningen, frispråkighet är min grej. Timing är det sämre ställt med ibland, men trots örfilar, ropade okvädningsord och obscena gester är det alltid värt det. Har du ingen åsikt ska du vara tyst, har du väl öppnat käften ska du också stå för vad du sagt och kunna argumentera för din ståndpunkt. Om man inte är trött och vill gå hem och lägga sig vill säga. Detsamma gäller musik. Har man spelat in en platta vill man självklart att folk ska höra den. Spelar man live vill man självklart att folk ska komma och lyssna, att bli förbannad för att folk inte tycker precis som man själv vill är bara patetiskt och omoget. Skickar man in en skiva för recension till oss här på Joyzine kan jag garantera en fullvärdig bedömning och ett genomarbetat betyg. Så långt man kan komma i professionell väg när det handlar om en subjektiv bedömning. I slutändan handlar det bara om vad vi tycker och vad vi har för smak, eller hur?

Vad händer nu då? Jag har spenderat ett par veckor här i Linköping, med undantag för en helgs pansarbilsturnérande runt om Skaraslätten, och staden verkar sig lik. Folket likaså. Vad hösten kommer att bjuda på i musikväg återstår att se. När det gäller livemusik vet jag redan nu att det kommer gungas stjärt till akter som Mando Diao, Timbuktu, Promoe och New Moscow . Medan akter som Britta Persson och The Whitest Boy Alive förmodligen inte kommer att generera lika många droppar svett, men väl lika mycket nöje. Utförliga konsertrecensioner av samtliga spelningar kommer du givetvis att kunna hitta här på Joyzine tids nog. Detsamma gäller recensioner av höstens alla nya spännande plattor, intervjuer och nya (förhoppningsvis provocerande) krönikor Väl mött i fortsättningen!

Dela p Facebook Dela p Twitter

Christian Stenbacke 2006-08-29

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner