Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Marshall Price
Hear at last, 2008
Skivbolag: Grade School Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2008-11-08
Hemsida: www.marshallprice.com

Vad är det du vill Marshall Price? Vad är det du försöker säga mig? Jag stirrar förbryllat på Beverly Hills-lallaren (teveserien inte området, mr Price stammar från Sin City, allsmäktiga Las Vegas) på omslaget och blir inte mycket klokare av den handsome boy-blick som plirar tillbaka. Vad för image Marshall Price än försöker anamma är jag alldeles för dum för att begripa den.

Anledningen till min förvirring, och bitvis även frustration, är att jänkaren inte har något musikaliskt fokus över huvud taget. Här har han chansen att släppa en debutskiva och så levererar han något som känns som en samlingsskiva, med den enda röda tråden att det är samma sångare i varje låt.

Alla känner väl till samlingsskivornas dilemma? Högt blanda med lågt och det blir (nästan) aldrig helgjutet. Precis det är vad som kan sägas om ”Hear at last”. Antingen har Marshall Price en otörstlig kärlek till all form av musik och grava beslutssvårigheter eller så är killen schizofren. Hans debutplatta spänner från muskulös rock till pop till soul till en vedervärdig raggartolkning av Elvis.

”A song for every emotion” säger Price själv. Jo jag tackar jag. Låt oss klara av skiten först så har vi det gjort. Misslyckade soulutflykten Beyond the pleasure principle är ren dynga och Elvis-pastischen Baby you don’t know är ännu värre. Det är områden Price inte klarar att hantera och som han aldrig ens skulle ha tänkt tanken att ge sig in på.

Bättre är han då på rockens riktiga, lite tuffare domäner (kom nu inte dragande med Elvis och hans rock som jag precis sågat, det är retrostuket Price inte klarar av). Muskulösa Light it up är en bra öppnare, i I don’t not want to rock möts Beach Boys och Chicago på ett punkigt sätt och It’s almost over är Marshall Prices take på collagerock. Det är bra låtar, men helt utan ett sammanhang. Jag begriper fortfarande inte vad den här cowboyen siktar mot, men på något sätt känns det lika bra att inte veta, plocka russinen ur kakan och njuta av dem istället.