Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Festival

This Is Hultsfred 2013

Sator

Hultsfred är dött, länge leve Hultsfred!
FKP Scorpio flyttade den ursprungliga Hultsfredsfestivalen till Stockholm, men ett gäng eldsjälar såg till att det ändå blev en minnesvärd fest i folkparken vid sjön Hulingen.

Det är nästan surrealistiskt att rulla in i den lilla småländska hålan vid övergången mellan morgon och tidig förmiddag på fredagen. När Hultsfredsfestivalen var i sitt esse flockades det människor överallt. Då kantades samhällets vägar av ystra festivalfirare och trafiken var tung.

Sedan dess har det som bekant bara gått utför och den här morgonen är det öde i Hultsfred. Inga människor syns till, inga skyltar stakar ut vägen genom samhället till området och ingen fryntlig festivalkuliss av ljud ligger i luften.

Men visst ligger festivalområdet där vid Hulingens strand och visst är det mot alla odds en festival som går av stapeln i år igen.

På kort tid har eldsjälarna bakom This Is Hultsfred hunnit få hela evenemanget på fötter och utan budget eller vidare förutsättningar lyckats få ihop en lineup som inte behöver skämmas för sig. Det är ett smörgåsbord av, för gemene man, lite mindre kända akter och ett utbud med stora potential att överraska.

Men det finns några dragplåster dessutom. Rutinerade Sator knyter ihop den första aftonen på utomhusscenen och gör det med pondus. Det är rutinerade rockrävar som vet vad som krävs för att tukta den för festivalen ganska stora publiken. En samspelt gammal skara som har kul på scenen och låter som allra bäst när de tangerar punkigheten hos Ramones.

Tyvärr brinner det inte i den där superhiten som alla vill höra – I Wanna Go Home – den känns i jämförelse med många andra nummer mest pliktskyldig. (3/5)

Om Sator är fredagens gamla rävar är den andra headlinern Miriam Bryant snarare den pigga uppstickaren. Känslan är att hon har en storslagen festivalsommar framför sig för det här bådar gott.

Framträdandet sitter precis där det ska. Bryant är utrustad med en gudabenådad sångröst och har vett nog att utnyttja den så att det blir känslosamt snarare än stila med röstmässiga excesser. Istället handlar det om en rak leverans av själfull popsoul och jag trivs under den tidiga kvällen.

Alla i publiken väntar förstås på det avslutande numret Push Play, men vägen fram dit är riktigt intressant. (3/5)

Dubcore. Företeelsen är kul. Delar av det I'd name it Marla åstadkommer på skiva (inte minst då It is all lies Pt 1) är riktigt bra skit. Men live blir det påtagligt att bandet lutar sig alldeles för mycket på tuffa (läs töntiga) klyschor och därmed faller synnerligen platt.

Halstatuering – check.
Yviga dreads – check.
Scenmoves som om herrskapet bajsat på sig – check.

I'd name it Marla har så väl utseende- som rörelsemönstermässigt köpt varenda billig poäng som finns på kidsens metalcore-marknad och tycks aktivt jobba för att inte våga ha en egen stil what so ever. Vilket ju kan tyckas märkligt med tanke på att de musikaliskt anstränger sig för att hitta något som är nytt och spännande.

Det ser ut precis som det ”ska” och det är skittrist. Utstuderat. Klyschigt. Tyvärr.

Dessvärre lyckas ligan inget vidare musikaliskt heller den här aftonen. Spelskickligheten sitter där den ska och bandet levererar bra. Problemet ligger i mixen. Dubstep-inslagen som är det som är särskiljande för orkestern och faktiskt vad som gör den intressant, hörs inte alls. De drunknar i det kompetenta metalmanglandet och då försvinner poängen med I'd name it Marla. Tyvärr igen.

När dubstepen inte hörs är det bara fråga om ännu ett identitetslöst ungt metalband i mängden. (2/5)

Lördagen bär upp lite av ett punktema framåt kvällningen och först ut i en dubbelmacka av svenskspråkigt snärtig punk är Trubbel.

Göteborgsligan manglar punk som om det inte fanns någon morgondag utan att tappa finessen i sin leverans. Med en halvnaken körsektion svidad i tighta, riktigt tighta, jeansshorts står de dessutom ut från gemene punkgäng rent visuellt.

De skruvar Troublemakers gamla arv ett steg längre och låter adrenalinet leda vägen. Gör om gör rätt tillägnas en giftassugen karl i publiken och Trubbel håller det verkligen kort och koncist genom att avsluta med festivalens förmodligen kortaste extranummer. Det är en vitamininjektion som behövs när festivalens sista kväll fortfarande är ganska ung. (4/5)

Lite senare är det dags för Vånna Inget. Orkestern som tagit många med storm de senaste åren och som själva tycks, smålänningar som de är, vara lite rörda över att få chansen att spela på den ”nya” Hultsfredsfestivalen.

Lysande Jag ska fly tills jag hittar hem kommer tidigt och sen håller orkestern en bra balans i sin setlista fram till att låten alla väntat på, monumentala Allvar kommer mot slutet. Tyvärr görs den kanske inte i någon så där extremt magisk version den här aftonen. Jag får intrycket att bandet schabblar iväg den en aning.

Men det är en petitess, som helhet levererar Vånna Inget riktigt bra och känns som klippta och skurna för att stå på scen i just Teaterladan. Det är ett levande gäng som är berett att arbeta för varje spelning och spelglädjen lyser igenom även en kväll när de kanske inte är riktigt på topp. (3/5)

Summa summarum visar sig This Is Hultsfred från en positiv sida denna första upplaga. Knappast särskilt välbesökt, men ändå en frisk fläkt och jag hoppas på en fortsättning där vid Hulingens strand.

Hultsfred är dött, länge leve Hultsfred!

Dela p Facebook Dela p Twitter

Av: Mikael Mjörnberg 2013-06-16
Foto:
Hemsida: www.thisishultsfred.se

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner