Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Krönika

Trästockfestivalen 2010 - fredag och lördag

Allehanda strul med egen spelning på annan lokal ledde till en dålig bevakning av Trästockfestivalens lördag från min sida, varför fredagen och lördagen får bakas ihop i en och samma krönika.

Lagom till Anna Hamiltons spelning anländer jag och mitt sällskap till Nordanåområdet i Skellefteå, och som Umeåbor har vi knappast kunnat undgå hennes namn under våren, men vi har aldrig riktigt tagit oss tid att undersöka fenomenet. Och kanske är det så att våren 2010 passade Anna Hamilton som bäst ur marknadsföringssynpunkt då det första som slår mig är de tydliga passningarna till musikalgenren, och kanske har hon ridit en smula på A West Side Story-vågen som gått i Umeå. För särskilt bra är det faktiskt inte i mina öron. Vi vandrar vidare och låter oss inte direkt imponeras av någon alls under fredagens tidigare timmar, Joel Alme kommer närmast att intressera oss fram tills vi råkar snubbla in i Campustältet lagom till slutet av Ape Rape Escapes spelning, och vilken lyckträff det visade sig vara! ARE charmade byxorna av oss med sin popmelodiska emo/HC och enorma energi. Och vilket genidrag att ha en bandmedlem vars enda uppgift är att spela apa och hålla energin uppe hela tiden. Det blir aldrig tråkigt!

Festivalens bästa mellansnack bjuder Moneybrother på när han berättar om hur hans ordinarie trumslagare blivit misshandlad dagen innan spelningen på Trästockfestivalen och tillika bandets turnépremiär, varför Norpan Eriksson hoppat in som ersättare. Som jag förstår det är konserten alltså första gången de spelar tillsammans, och visst känns det stundtals lite osäkert men det blir snarare en trevlig upplevelse att se dem försöka spela ihop sig. Lite tråkigt är det förstås att inte få se ett snortajt Moneybrother-storband, då Wendin ändå är en mästare på att behålla sin spontanitet även under hårt inrepade konserter.

Sundsvallsdödsarna Soreption har en svår uppgift framför sig när det kommer till att imponera på just mig. Med Cannibal Corpse som vad det låter som en av bandets främsta referensramar i färskt minne från Getaway Rockfestival härom veckan är det svårt för mig att inte jämföra banden. Vilket förstås är djupt orättvist. Tur att klicken hårdrockare framför scenen är mindre svårflirtade än mig och ger Soreption ett mer positivt gensvar än den här tråkiga, sura gubben. Skellefteås dödsare i Forever War hinner jag inte se så mycket av, men jag ser med glädje vilka enorma steg bandet fortsätter ta i sin utvecklingskurva. Sångaren Patrik Östlund har utvecklat ett pondusfyllt kroppsspråk och äger scenen på precis rätt sätt. Det dröjer nog inte länge nu förrän nästa steg tas.

Till och med Khoma har svårt att imponera på mig ikväll, jag vet inte vad som är mitt problem riktigt. För objektivt sett är Khoma grymt bra. Energin är hög som vanligt. Men det är någonting som är fel. Khomas problematiska festivalsommar 2010 verkar ha satt lite spår i medlemmarnas huvuden (eller så hittar jag på den ursäkten själv), men när basriggen går sönder nästan direkt och Jan Jämte beklagar sig över sommarens problem blir det som att bandet tappar väldigt mycket energi och vilja. Sen verkar det som att det är mer trubbel i klaviaturparken, vilket dock inte påverkar oss i publiken men det är som att stämningen på scen är ganska låg. Och det förstår jag. Man får hoppas att Khoma inte låter sig påverkas på längre sikt av den här sommaren.

Men jag måste återgå till Ape Rape Escape och Trästockfestivalens essens här känner jag, så att jag inte framstår som besviken. Jag älskar Trästockfestivalen just för att man ofta stöter på gräddan av okända band som kanske gör en av sina bästa spelningar till dags dato då de får chansen att komma och lira på en av Sveriges äldsta festivaler.

Inte så sällan spelar dock så kallade föredettingar. I år känns Dag Vag som ett bra exempel på det. Jag vet inte var eller när bandet lämnat sitt sväng, men det känns som en hyfsat viktig pusselbit i ett Dag Vag. Man kan inte spela reggae utan sväng, man kan inte ens låtsas vara inspirerad av reggae utan sväng. Tråkigt men sant.

När Sonic Syndicate presenterades för Trästock måste jag säga att jag höjde en smula på ögonbrynet, för mig känns det nämligen som en udda fågel på Trästockschemat. Det känns fel lite på samma sätt som Dead by April kändes fel på House of Metal tidigare i år. Emellertid fick jag äta upp mitt tvivel då Sonic Syndicate visade sig vara den mest populära hårdrocksbokningen på flera år. Och trots att jag själv våndas lite där jag står och ser dem, trots att jag själv står och gnäller och säger att det inte passar in så är det fullt med folk som bevisar motsatsen. Och det är väl också det som är det fina med Trästock, får jag nog (om än motvilligt) erkänna för mig själv. Att det finns en plats för såväl stigande stjärnor som Chicagojazzen och Ape Rape Escape, framtida talanger som Forever War och Oh The Birds! samt etablerade artister som Moneybrother och Sonic Syndicate. Vad Sonic Syndicate bevisar för mig är att det finns olika typer av integritet, och den integritet de visar upp gentemot sina fans är minst lika viktig som integritet mot sin egen musik. Sonic Syndicate gör ju faktiskt fler människor glada än vad jag gör.

Just ja, jag får inte glömma att nämna festivalens absoluta höjdpunkt. Suovas-tältet överträffade sig i år och jag ångrar att jag inte hann köpa fler än två.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Johan Norström 2010-07-26

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner