Recension - Skiva
Två herrar (en betydligt äldre än den andre) med karriärtoppen och sina kreativa höjdpunkter bakom sig. Klart att de måste slå sina smutsiga påsar ihop. Ärligt talat har jag ganska svårt för fenomen som det här. När manliga, ofta ganska medelmåttiga kulturpersonligheter faller på knä och hyllar varandra i mer eller mindre krystade projekt. Det blir inbördes beundran och en enkel utväg från ett kreativt status quo på en och samma gång.
För allvarligt talat, hur fantastiska är
Ernst Brunners dikter egentligen? Och hur många behöver tonsättningar av dem? Speciellt när dessa tonsättningar rör sig om ganska slentrianmässig mellanmjölksrock med blues i botten. Ernst Brunner tycker säkert om sina egna dikter och hans största fan
Sulo tyckte uppenbarligen att det var en synnerligen god idé att tonsätta ett urval av dem.
Sulo möter Brunner och skivan ”I månen på mattan” kan ni både ha och mista. Sulo har bränt sitt bästa krut med
Diamond Dogs, men skriver ändå helt okej låtar, även om han svävar i ett alldeles för tryggt musikaliskt vakuum som i längden blir ganska ointressant. Känslan är att tonsättandet av en gammal avdankad diktskatt mest är ett sätt att hålla en ganska anonym karriär vid liv. Och Brunner, ja han tackar väl mest och tar emot när hans poesi får ny uppskattning.
Med det sagt om hela det här ryggdunkarkonceptet bör det understrykas att ”I månen på mattan” puttrar fram så oförargligt att jag rycker till varje gång det blir dags för
Jordmust. ”Va fan, sjöng han precis julmust?!”. Ja, ni begriper själva hur spännande det här är...

Kommentera
Inga kommentarer