Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Skiva

The Juan Maclean
Everybody Get Close, 2011
Skivbolag: DFA Records/Cooperative Music
Av: Alexander Hellgren
Publicerad: 2011-11-28
Hemsida: www.thejuanmaclean.com

Att pressmeddelandet täcker både fram och baksida av ett papper är sällan ett gott tecken. Någon har fått feeling och velat redogöra för allt mellan himmel och jord som rör bandet ifråga. Det åker rakt ner i papperskorgen, men eftersom det ändå innehåller de tre magiska orden ”The Tough Alliance” får skivan vara kvar i spelaren.

The Juan Maclean gör väl, tvärtemot nämnda pappersredogörelse, ändå sitt jobb för helgkänslan. Inledningsvis får man ändå ge John Maclean det. Dansmusik (finns det verkligen inget annat ord?) sprungen ur madchester-eran med acidflirtar till den grad att jag nästan känner ett behov av illegala substanser att komplettera musiken med. Det räcker egentligen att lyssna på det inledande spåret Find a way för att förstå vad ”Everybody Get Close” handlar om. Det här är inte musik du lyssnar på ensam hemma på kammaren, utan vad du har med dig som säkerhet om du inte vill riskera en helt tom klubblokal. Ömsom svett, ömsom åtrå. På 1900-talet. Under Human disaster (Holmes Price version) känns det som att måttet är rågat av 1984-passningar, alltså året när den fantastiska Ghostbusters släpptes, men den känslan släpper när den fina, meditativa Deviant device går igång. Behöver jag säga att det är en splittrad skiva?

Det är en splittrad platta (nu är det sagt) på flera sätt. Ett, det är inte en riktig skiva utan en samling av spår som antingen är nya eller putsats/remixats till ny form. Två, det finns inte någon stringens i låtarna. Hälften låter nerknarkad tonårshelg och hälften låter (säkert lika nerknarkat) dansgolv. Förmodligen på grund av nummer ett. Tre, vissa låtar är faktiskt bra medan andra enbart känns daterade. Lyssna exempelvis på Happy house (Cut Copy Remix) och titelspåret Everybody get close efter varandra så hör du skillnaden.

Om jag ska fatta mig kort är ”Everybody Get Close” en högst ordinär klubbplatta. Det skulle säkert funka på golvet, men personligen går jag inte igång på musiken mer än under ett par låtar. Och om inte dansskorna lockar det minsta, för oss som såväl lyssnat på Human League som svettats till ”DJ-Kicks”, då är det inte mycket att göra. Sorry.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner