Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Skiva

Mumford & Sons
Babel, 2012
Skivbolag: Island
Av: Fredrik Andersson
Publicerad: 2012-09-30
Hemsida: www.mumfordandsons.com

Strängt taget har man två val när det gäller musikskapande; antingen följer man den för genren givna mallen varför det huvudsakliga kriteriet är hur pass autentisk man låter, eller så struntar man i de formella konventionerna och koncentrerar sig på den egna artistiska visionen istället vilket gör bedömningsprocessen desto mer subjektiv (läs: beroende av om man köper visionen eller inte).

Mumford & Sons faller in i den förstnämnda kategorin vilket gör det lättuggat för dem som låter sig imponeras av keltiska tongångar och akustisk ekvilibrism, och antagligen är det just därför de blivit så hypade. Gumpiga baskaggetakter och mandoliner går hem hos folket, och har så gjorts allt sedan Fairport Convention och Lindisfarne, vidare genom Pouges och nu verkar det vara Mumford & Sons som utropats till den anglosaxiska folktraditionens främste fanbärare.

Det får vara precis hur det vill med den saken, ty i vanlig ordning bryr jag mig inte ett vitten om hur autentiskt det är om det inte genomsyras av någon slags originalitet, en tydlig vision eller allra minst ett anslående låthantverk. För gissa vad, det gör inte ”Babel”. Det handlar inte om något annat än utspädd och fadd arenarock med folkinfluenser. Melodierna är lika återanvända som platta och intetsägande och arrangemangen är olidligt monotona; snart sagt vartenda spår plöjer sönder samma midtempofåra med piano, akustiska gitarrer, mandoliner och banjos och jag kan efter tre genomlyssningar ännu inte dra mig till minnes en enda låt.

Vidare kan ingen hävda att bandets leadsångare Marcus Mumford besitter vare sig en karaktärsfylld eller ens särdeles begåvad stämma. Inte för att det någonsin är off-key men den är själlös, tespisk och stundtals gapig och passar föga in i de förment stämningsfyllda folkparafraserna.

Återstår då att försöka klamra sig fast vid det här vanskliga begreppet ”autencitet”, men även här tappar man greppet allt eftersom plattan slamkryper sig fram. Möjligen hade man kunnat rädda någon form av kredibilitet om det inte vore för den fruktansvärda arenarockproduktionen som gör sig påmind i sämsta Coldplay-anda. Är vi verkligen så svältfödda på substans att vi köper vilken frystorkad populistmuzak som helst idag? Det är obegripliga hyper som detta som får mig att undra om jag inte underskattat Fleet Foxes.

Och glöm att jag tänker försöka ringa in någon höjdpunkt på denna gråmulna närkeslätt till album. Förklara istället för mig varför jag skall lyssna på detta och inte på Fairport Convention’s ”Unhalfbricking” om jag nu tvunget måste spisa folkrock till kvällsmat.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Relaterat

Way Out West 2010
Festivalgudarna måste vara tokiga!
Mumford & Sons (2010-08-14)

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner