Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Krönika

Festivalgudarna måste vara tokiga!

Till en början var det sagt tre år. Det var en chansning. Det hade aldrig hållits ett arrangemang av det slaget i Slottsskogen förut – skulle man lyckas med bravaden att hålla en riktigt grym festival mitt i centrala Göteborg, mitt bland sälar och spatserande barnfamiljer? Det visade sig efter tre år att det gick hur bra som helst – festivalen Way Out West har blivit ett begrepp, en institution. Nu kör vi tre år till.

Tiden har sin gång. Saker och ting förändras, förutsättningar förändras. Av olika anledningar har årets festivalskörd varit sparsam för min del, det blev ett besök på Popadelica i Huskvarna första helgen i maj och ett nu, i Slottsskogen Göteborg för att njuta av musik och stämning under Way Out West. Skillnad var det för ett par år sedan när jag klämde in hela sex festivaler på en rekordsommar. Då var kroppen trött. Öronen var trötta. Ögonen också.

Nu däremot är jag uppvilad. Prognosen sade regn. Det hade varit dåligt. Det blir sol. Och allt blir bra. Riktigt bra. Storheten med Way Out West, förutom det sköna läget, parkfestival mitt i storstan, är inställningen till bandbokeriet. Fokus ska, rätteligen, ligga på att boka riktigt riktigt bra band, oavsett genre, årgång, albumaktualietet och så vidare. Självklart finns det en övergripande genre, eller spann snarare, över musiken - du hittar ingen från de senaste två tusen omgångarna av Idol här – men blandnigen är lika salig som stormässan på påskafton.

Alla ingredienserna finns där även i år. Ett Accelerator i storformat: Du har ungtopparna som är på väg upp (The Drums, Girls, The XX, Marina and the Diamonds, Mumford & Sons), du har de etablerade men likväl grymma (M.I.A, The National, LCD Soundsystem, Chemical Brothers), du har de sevärda dinosaurierna (Iggy & The Stooges, Pavement, Paul Weller, Wu-Tang Clan), du har de svenska giganterna (Håkan Hellström, The Soundtrack of Our Lives, Shout Out Louds, Anna Ternheim.), kort och gott – du har precis allting du behöver! Och då har jag inte ens börjat beröra klubbarna… Stay Out West. Verkligen.

Nytt för i år är de tekniska framstegen. I sann futuristisk anda i dessa Android- och Iphonetider finns det självklart en app att ladda ner som täcker precis allt du behöver veta om årets festival (info om artister, spelschema osv.). Grym fetbonus för funktionen som rapporterar om hur lång kön är till just den klubben du ska till senare under kvällen – fantastiskt! Way Out West är och förblir en musikinstitution som ligger i bräschen för allt annat.

Och spelningarna sedan! Oftast blir det ju så, bokar du grymma band är risken överhängande att du även får bevittna ett par riktigt grymma spelningar! Way Out West 2010 är fullständigt besudlad av riktigt vassa spelningar. Störst intryck gör fotbollstokiga Mumford & Sons, tänk vilket ös man kan få om man bara slänger in lite ståbas och en banjo! Även frontmannen i Sigur Rós, Jónsi, levererar en show som utmanar såväl ögon som öron, helt magiskt. Och så var det ju The National. Mat Berninger skrämmer mig ett tag på riktigt, kan han måhända vara en schaman på 2000-talet?

Way Out West bjuder även sin vana trogen på ett par fina special moments. Håkan kör första albumet rakt upp och ner, och avslutar med en låt specialskriven för just detta tillfälle, en one-time-only-låt, The Soundtrack of Our Lives leker tillsammans med Göteborgs Symfoniker, Henrik Berggren gästar Anna Ternheim på Shoreline (även om vi är många som önskar att han inte gjort det…) och M.I.A är precis så överjordiskt cool som man hade kunnat tro. Faktum kvarstår, det finns ingen festival i Sverige som man mäta sig med Way Out West, så är det bara.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Christian Stenbacke 2010-08-25

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner