Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Intervju

Katatonia

Katatonia

1991 bildades Katatonia i Stockholm av sångaren och trummisen Jonas Renkse samt gitarristen Anders Nyström. Imorgon firar bandet sitt tjugoårsjubileum på Göta Källare i Stockholm
– Tjugo år är jävligt mycket. När man tänker på det känner man sig lite gammal. Samtidigt känns det bra att faktiskt klarat tjugo år, det är inte många band som lyckas med det, konstanterar Renkse och berättar i samma veva för Joyzine om hur en förlorad förmåga att skrika stakade ut vägen för bandets utvecklade sound.

Onsdag den 14 december firar alltså Katatonia sitt tjugoårsjubileum som band på Göta Källare i Stockholm och man har lagt mycket krut på att få med så många representanter från olika epoker i bandets historia som möjligt.
– Bröderna Norrman (Fredrik – gitarr 94-09 och Mattias – bas 99-09) kommer att delta och något som känns grymt kul är att vår första basist Guillaume (Le Huche, även känd som Israphel Wing) kommer att vara med. Tyvärr hade varken Micke (Åkerfeldt) eller Dan (Swanö) möjlighet att vara med, då de redan var uppbokade på annat håll.

Mesig musik
Bandet står musikaliskt sett ganska långt ifrån där man började 1991, men Renkse betonar att det ändå finns en röd tråd.
– Jag själv 1991 hade nog tyckt att jag gått och börjat göra lite väl mesig musik nu för tiden. Kanske att jag hade blivit lite väl mesig i allmänhet eftersom jag skaffat familj och så. Men jag tror samtidigt att jag hade gillat musiken i smyg, jag var ju inne på The Cure och liknande.
På de första skivorna försökte vi skriva komplexa figurer och låtstrukturer, det var egentligen först på ”Brave Murder Day” som vi började experimentera med lite enklare idéer och arbeta med det monotona. Vi kunde harva på ett ackord jävligt länge. Det lade nog ett ganska starkt fundament till hur vi faktiskt låter fortfarande.

Kände sig otillräcklig
Annars var inspelningen av ”Brave Murder Day” en tung period i bandets karriär, studiotiden bokades alldeles för tidigt vilket innebar att bandet i stort sett bara hade sina instrument i händerna när de knackade på studiodörren, och hela skivan skrevs där om nätterna.
– Det är ingenting jag rekommenderar, och heller ingenting jag skulle vilja göra igen, fastslår Renkse. Däremot skulle jag heller inte vilja ha det ogjort. Det är ett kul minne, och uppenbarligen funkade det, men jag minns att det kändes jävligt jobbigt.
Inte bara låtskrivandet ställde till med besvär under den inspelningen, Renkse tappade helt oförhappandes förmågan att skrika när sången skulle läggas.
– Vi repade ju aldrig och spelade heller aldrig live utan jag skrek bara i studion. När vi skulle spela in ”Brave Murder Day” hade jag tappat förmågan att skrika, det blev liksom ingenting av det. Men i och med att musiken utvecklats som den gjort kändes det rätt naturligt med ren sång. När vi sen beslutade oss för att satsa på ren sång helt och hållet kände jag mig på gränsen till otillräcklig som sångare, och ville nästan hellre bara vara trummis. Men det kändes som en kul utmaning och jag tyckte att jag hade en bra känsla över hur jag ville att det skulle låta, en bra målbild.

Katatonia13 låtar på en dag
Inför inspelningen av bandets fjärde fullängdsskiva ”Tonights’ Decision” 1999 stod Renkse inför ett vägval.
– Det kändes som att jag var tvungen att välja mellan trummor och sång, vilket var tungt för jag älskar att spela trummor, har gjort det hela mitt liv. Eftersom jag inte hade något eget trumset och vi inte hade någon replokal så spelade jag dock aldrig trummor och var därmed rätt kass, och jag kände väl att jag var rätt kass på sången också, men det kan man ändå träna hemma, vilket är svårt att göra när man inte äger egna trummor.
Trots att Jonas säger sig älska att spela trummor är det inte aktuellt att sätta sig på pallen nu på onsdagens konsert på Göta Källare.
– Nej, tyvärr – jag hade gärna gjort det men då hade jag varit tvungen öva betydligt mer än jag har gjort senaste tiden.
Så inför inspelningen började vi testa lite olika trummisar, men råkade återigen boka studiotid för tidigt, så vi ringde Dan Swanö som sa ”Javisst, jag tar första tåget och åker med sista!” vilket vi tyckte var lite väl optimistiskt, 13 låtar på en dag? Man måste komma ihåg att vi spelade in på rullband på den här tiden, så det gick inte att klippa och klistra. Men han var säker på att det skulle gå bra. Lite komiskt blev det dock, han lyssnade på varje låt en gång innan han spelade in den, skrev stödord på en knövlig papperslapp som han tejpade fast på hi-haten och bad oss skrika i talkbacken innan varje riffbyte. 13 timmar senare var trummorna klara, sanslöst imponerande. Och visst hann han med dagens sista tåg tillbaks hem igen.

”Han slår jävligt hårt”
Efter inspelningen av ”Tonights’ Decision” kom Daniel Liljekvist in som trummis i bandet och man började känna sig mer som ett liveband än tidigare.
– Daniel hade aldrig hört oss tidigare och hade inte alls samma referensramar som vi. Det var skönt att inte bara sitta och säga att man gillar Paradise Lost och hålla med varandra för en gångs skull. Han hade, och har, en skön spelstil som passar väldigt bra till det vi gör. Han slår jävligt hårt och det är ett grymt komplement till vårt i övrigt monotona sound.
Många idéer blev lättare att genomföra när man hade en trummis i bandet och låtarna blev lite mer varierade. ”Last Fair Deal Gone Down” gick fort att skriva, lite som en reaktion på att man hade en trummis.
– Vi ville fortsätta göra det monotont, men började väva in lite intressantare rytmer i underliggande lager. Det får dock inte bli ett självändamål, att mecka till det. Men det har absolut blivit lite mer av det för varje skiva, under det atmosfäriska och monotona. Men vi är fortfarande monotona och stolta över det.

Man måste ju släppa skivor
Fram till sjätte fullängdaren, ”Viva Emptiness” (2003), hade Anders Nyström skrivit större delen av musiken, men efter den var det som att det tog stopp och Jonas tog vid som låtskrivare.
– Man måste ju släppa skivor med jämna mellanrum. Nu börjar det vara ett tag sedan vi släppte ”Night is the New Day” och jag sitter och jobbar med material till vår kommande skiva. Jag har alltid skrivit texterna så det var naturligt för mig att ta vid. Vi har aldrig varit ett band som skriver låtar i replokalen, utan vi skriver mest hemma och gör i stort sett färdigt låtarna innan vi presenterar dem för varandra.
Men nu är det december 2011. Det är tjugo år sedan Katatonia bildades och närmast för Jonas Renkse och resten av bandet ligger jubileumsfesten. Det är dock tillfredsställande att veta, att trots insikten att tjugo år är jävligt mycket, trots familjer och den eventuella mesighet de medför och trots att man är stolt över att vara monotona finns fortfarande en drivkraft att presentera nya skivor och att utvecklas inom sina egna ramar.
Tjugo år. Det är inte många band som lyckas med det.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Av: Johan Norström 2011-12-13
Foto: Linus Pettersson
Hemsida: katatonia.com

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner