Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Intervju

Biffy Clyro

Det finns hundår och så det finns hundår, fråga bara Simon Neil och tvillingarna Ben och Jim Johnston; trion som bildar skotska Bify Clyro. 13 år efter att bandet bildades i familjen Jonstons garage, och trots tre tidigare fullängds- släpp, är det först nu, med den fantastiska ”Puzzle”, som det börjat ta fart på allvar. Joyzine fick sig en pratstund med en glad rocktrio i ett presstält backstage på Hultsfredsfestivalen tidigare i år.

– Det är överväldigande, men samtidigt smickrande att det finns människor som gillar och brinner för bandet lika mycket som vi själva gör. Men att veta att det faktiskt finns folk som gillar bandet så mycket att de självmant tatuerar in namnet på sitt eget skinn, det är mäktigt.
Simon Neil fullkomligen lyser där han sitter med sitt långa hår, buskiga skägg och sin fina kavaj. Det märks att han stormtrivs i sin nya position som uppassad rockstjärna. Trots den stökiga omgivning som lätt uppstår backstage på en stor festival, och trots att jag är sist ut i den långa raden av journalister, möter jag idel solskensleenden när jag kliver in i det vita plasttältet som fått till uppgift att agera intervjurum på Hultsfredsfestivalen 2008. Historien som Neil refererar till är lika märklig som den är smickrande. På väg in till backstageområdet stötte bandet på två oberoende Biffy Clyro-fans som rest långväga bara för att försöka träffa bandet; och visa upp sina nya fina tatueringar. Det kan verka småskaligt, men för Biffy Clyro är det stort, passion är nämligen något de kan känna igen sig i.
– Att göra musik är aldrig arbete, svarar Simon Neil och lutar sig något framåt, ögonen fortfarande intensiva, när jag frågar om den nya arbetsbelastningen. Visst kan det vara lite slitsamt och monotont med allt resande, där kan det väl kännas lite mer som arbete, men att göra musik är så fruktansvärt givande - det är ju därför vi fortfarande håller på med det. Att spela live är fortfarande något av det mest fantastiska som finns, att spela in skivor också. Jag tror aldrig att vi kommer att tröttna på det. Visst måste man arbeta, men det känns aldrig som ett arbete.

Ung hunger
Efter ett par års harvande i tvillingarna Jonstons garage blev så Biffarna signade till Beggars Banquet strax efter millennium- skiftet, ett skivbolag med ambitioner men tyvärr med bristande resurser. Biffy Clyro tackade ändå och tog emot, inget kommer gratis och vill man någonstans är det den gamla devisen talang, hårt arbete och en gnutta tur som gäller. Debuten, ”Blackened Sky”, kom 2002 och visade upp ett ungt och hungrigt Biffy Clyro, beredda att ta över världen vid given signal. Succén lät dock vänta på sig. Trots kontinuerliga skivsläpp hände inte speciellt mycket, till bandets stora frustration.
– Tidigare har det varit så att varje gång vi reste utanför Storbrittanninen var vi tvungna att välja närliggande ställen där vi kunde få det att gå runt ekonomiskt, som i Tyskland och Frankrike, säger Simon, den mest pratglada av de tre. Vi kunde till exempel aldrig ta oss upp hit till Sverige eftersom det ligger lite längre bort. Det blev väldigt frustrerande till slut och ledde till att vi kände att det var dags att se sig om efter nya samarbetspartners. Det funkar inte i längden att bara giga i Storbritannien.

Större plånbok – större möjligheter
2006 inledde bandet ett samarbete med 14th Floor, ett bolag med kopplingar till Warner Bros. Helt plötsligt fanns det mer pengar till turnerande och en större budget till studiotid.
– Den här gången ville vi göra en riktigt genomarbetad rockplatta, börjar Neil återigen och får medhållande nickar från Ben och James. Dessutom fick vi möjlighet att arbeta tillsammans med folk som Garth Richardson (Rage Against The Machine, Red Hot Chili Peppers) och Andy Wallace (Nirvana, Slayer, Jeff Buckley, Blink 182, Paul McCartney etc.), människor som varit våra stora idoler sedan länge. Så vi var ganska nervösa, men vi visste att vi satt på ett gäng riktigt bra låtar, dessutom hade vi redan spelat in och släppt tre album tidigare vilket gjorde att vi ändå kände en säkerhet i vad vi höll på med. Och Andy Wallace lyckades verkligen få albumet att låta precis så som vi ville att det skulle låta! säger Simon exalterat. Totalt tog det två och en halv månad att spela in ”Puzzle”, vilket är en betydligt längre tidsperiod än vad vi var vana vid. Allt var väldigt intensivt, men när vi väl hörde det färdiga resultatet var det en sådan grym känsla!

Vänner intill döden
Desto längre intervjun lider desto mer får jag känslan av att det råder en väldigt speciell personkemi mellan personerna sittandes i soffan framför mig (något som cementeras några timmar senare när jag ser dem fullkomligen explodera inne i Teaterladan). Det känns som om det här är ett gäng grabbar, eller snarare ett gäng busiga pojkar, som håller ihop i vått och torrt, oavsett vad som händer. Att de nu äntligen lyckats ta sig till en position som låter dem leva på musiken – kan det någonsin bli bättre?
– Jag tycker att det syns väldigt tydligt när bandkemin inom ett band inte är vad den borde vara. Förhoppningsvis är vi annorlunda och förhoppningsvis är det något positivt, funderar Ben där han sitter sin högerkant innan Simon fyller i.
– Vi delar ju dessutom så många viktiga detaljer. Vi har samma arbetsmoral, samma målsättningar, samma humor; det bildas något verkligen speciellt när man spelar tillsammans med några man känt i över halva sitt liv. Jag har väldigt svårt att tänka mig hur det skulle vara att spela i ett annat band, med andra förutsättningar. Förhoppningsvis är också det en faktor som gör att vi skiljer oss lite från andra band, och förhoppningsvis är det också något som märks när du ser oss spela live.

Pissdåliga skivor
Som avslutning återvänder vi till ”Puzzle”, en skiva som inte bara rymmer grymma låtar utan även imponerar rent ljudmässigt. Ben spricker upp i ett leende när jag uttrycker min entusiasm över skivans enhetskänsla.
– Kul att du nämner det. Vi tycker att det är viktigt för ett band att hela tiden sträva efter att utveckla både sitt sound och sitt låtskriveri. Det handlar inte om att skriva musik eller släppa album som ska bil megasuccéer, eller ens att nästa skiva ska vara bättre än den tidigare. Det handlar bara om att hela tiden utmana sig själv och kunna vara stolt över sitt arbete. Givetvis hoppas vi att även nästa platta ska bli uppskattad och väl mottagen, men hur den kommer att låta, det vet vi inte riktigt. Vi vet bara att den kommer att bli bra!
– Vi är väldigt stolta över ”Puzzle”, både över själva låtarna och hur vi spelar dem live, fortsätter Simon. Och en skiva som låter bra är en skiva som låter bra, och i förlängningen är det ju låtarna som gör skivan. Ibland kan man höra grymma låtar med olika artister och sedan är skivan hemsk! Anledningen till att vi startade ett band från första början kom som en reaktion på alla pissdåliga skivor som finns därute, typ skivor vi själva skulle kunna göra bättre genom att spela in på mobiltelefonen eller vad som helst! Det är bandet och det är låtarna som gör plattan, och låter det bra, då är det bra. Skriver vi en låt som inte för våra hjärtan att missa ett slag, ja, då är vi inte intresserade.
Innan jag böjer mig fram för att skaka tass med powertrion som är Biffy Clyro hinner vi i ett ömsint ögonblick enas om att Nirvana kan vara världshistoriens bästa band, att Weezer inte är så töntiga som de ser ut och samtidigt skratta åt det faktum Biffarna ska riva av tre spelningar i tre olika länder på lika många dagar (planet tillbaka till England, som är andra anhalten, lyfter snortidigt på morgonen efter kvällens spelning, till Biffy Clyros stora förtret).
– Yeah, but we wouldn’t have it another way, avslutar Simon Neil på sin allra bredaste höglandsengelska och grinar sedan brett innan han och resten av bandet försvinner ut på backstageområdet igen.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Av: Christian Stenbacke 2008-08-28
Foto: Warner
Hemsida: www.biffyclyro.com

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner