Recension - Live
Det är en skön känsla att så många negativa faktorer totalt kan överskuggas av positiv energi. Ska man vara krass är det väldigt mycket som talar emot
Kapten Röd och hans majorer när de kliver upp på Popadelicas näst största scen. Bandets gitarrist har under morgonen drabbats av kräksjuka varpå en stand-in fått kallas in på kort varsel. Övriga bandmedlemmar är allt annat än karismatiska, med en basist som krampaktigt stirrar på sitt instrument, förmodligen i rädsla för att spela fel. Och kaptenen själv, ja han snubblar på sina egna texter och tappar bort sig mer än en gång. Att det var ett tag sedan den här ensemblen stod på scen är mer än tydligt.
Men allt det där spelar ingen som helst roll. Inte när kaptenen utstrålar sådan energi och spelglädje. Bandet får vara precis hur okarismatiskt som helst, blickarna fastnar ändå konstant på frontmannen som far som en furie fram och tillbaka över scenen. Han pratar, sjunger, studsar och njuter av varje sekund i rampljuset, trots ringrostigheten. Sådant smittar förstås av sig. Det är kul att titta på Kapten Röd.
Och så sitter han på ett skönt låtmaterial. Majorerna spelar svängigt så det räcker och blir över och hela lokalen förvandlas till en stjärtskakande karneval under de futtiga fyrtio minuter sällskapet domderar från scenen. Tempot är dessutom betydligt högre än på kaptenens ibland lite väl slöa inspelningar. Det är trots anmärkningarna livemusik i sin finaste form och all den positiva energi som uppstår överskuggar omedelbart allt annat. Bland osnutna rockare och introverta indieband är gruppens reggae en skön kontrast som är mer än välkommen.
Fattigmansversion av
Svenska Akademien eller inte, Kapten Röd & Majorerna gjorde ett av de allra starkaste framträdandena under årets störtsköna Popadelica-festival.

Relaterat
Popadelica 2008
Kommentera
Inga kommentarer