Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Skiva

Lenny Kravitz
Greatest Hits, 2000
Skivbolag: Virgin
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2000-10-10
Hemsida: www.lennykravitz.com

Lenny Kravitz är en mångfacetterad artist som blandar och ger friskt i sin repertoar, ena stunden spelar han svängig garagerock för att andra stunden vara djupt engagerad i en kärleksfull ballad. Det kan inte sägas annat än att det är spännande att lyssna på hans "Greatest Hits"-platta.

Are you gonna go my way är en klockren hitmelodi och det är ett genidrag att inleda plattan med den. Saken är den att hela skivan inleds med tre riktigt rockiga spår som får det att vattnas i munnen på en musikälskare som jag. Låten Fly away har väl ingen undgått att höra och Rock and roll is dead har också passerat genom många människors hörselgångar. Lenny Kravitz är helt enkelt genialisk på att skriva enkla rocklåtar som såväl svänger som sätter sig på hjärnan. Hans ganska ljusa röst får ett råare drag när disten kopplas på och det enda ordet som passar till att illustrera hans rockmelodier är smakfullt.

Egentligen är det ganska amatörmässigt att i en recension bara rabbla upp låttitlar men i det här fallet är det näst intill omöjligt att inte göra det. Ska man skriva om Kravitz ballader måste man nämna titlar som Stand by my woman, Can't get you of my mind, Again och Believe. Den här plattan är matad med sånger som får vilken människa som helst att smälta. Den geniala gitarrslingan i Believe klingar precis lika vackert som funktonerna i Always on the run.

Det faktum att Lenny skrivit i stort sett alla låtar på egen hand tycker jag är viktigt att belysa och uppskatta. I dagens producentsamhälle är det viktigt att det finns artister som klarar av att skriva egna låtar och ändå vara kommersiellt gångbara. Hans texter åker inte heller rakt ner i papperskorgen efter en genomlyssning. Visserligen fastnar han på kärlekstemat ett stort antal gånger men han behandlar orden med känsla till skillnad från pojkbandsplumparnas "I love you baby, don't leave me baby"-texter. Då och då reflekterar Lenny dessutom över lite djupare ämnen och det är svårt att inte tycka om honom.

Trodde ni att det var nog med att musikern skrivit och spelar låtarna själv? Då har ni fel, faktum är faktiskt att herr Kravitz även har producerat samtliga femton låtar på den här produktionen och ljudet är det sannerligen inget fel på. Det är lite kärvt och vandrar på en smal linje mellan garageljud och perfektion, vilket gör det hela ännu mer nyansfullt och njutbart.

Enda riktiga klavertrampet på den här skivan är den Eric Gadd-doftande låten It ain't over til it's over. Det är riktig souldynga som inte gör en människa glad. Annars är det genuint musikhantverk där såväl rock som mjukistoner får rymmas inom samma ramar. Det är svårt att avgöra om Lenny Kravitz är hård eller mjuk, å ena sidan har han pilotbrillor och ilsken blick på omslaget, å andra sidan är han på samma bild avbildad med Mariah Carey-stylade jeans. Avgör själva om det är hårt eller mjukt, min åsikt är bara att det är riktigt bra.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Relaterat

Vad vore en rockkonsert på slottet…

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner