Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Krönika

Årets bästa 2011 enligt Erik Högkvist

Under december, hela vägen fram till nyår listar redaktionen på Joyzine.se de bästa skivorna och musikhändelserna från året som gått. Pop trängs med rock och metal med hiphop när våra skribenter tycker till om vilka som komponerade den bästa musiken, gjorde de bästa konserterna och utmärkte sig i övrigt under 2011. Idag presenterar vi Årets bästa enligt Erik Högkvist.

1. Bon Iver – Bon Iver, Bon Iver
Jag lyssnade några gånger på Bon Ivers hyllade debutplatta ”For Emma, Forever Ago” när den släpptes dryga tre år sedan, men blev inte speciellt imponerad och lät skivan falla i glömska. När jag fick höra att Bon Iver hade ett nytt album på gång bestämde jag mig för att ge debuten ännu en chans. Det var som att jag lyssnade på en helt annan skiva. Jag föll direkt och i dag ser jag den som en av 2000-talets allra bästa skivor. Uppföljaren ”Bon Iver, Bon Iver” (enligt frontmannen Justin Vernon är den inte självbetitlad, som många tror) kändes till en början som en liten besvikelse. Jag hade lite svårt för en del av de elektroniska inslagen bland annat. Efterhand har den dock växt till sig och nu tycker jag i stort sett att den är lika bra som ”For Emma, Forever Ago”. ”Bon Iver, Bon Iver” är perfektion in i minsta detalj. Jag blir till exempel lika exalterad varje gång jag får höra ringklockan slås an i Michicant och när det är dags för det magiska ”elgitarrpartiet” i inledande Perth.

2. Opeth - Heritage
Opeth är enligt mig tidernas bästa svenska band. Så när jag fick höra att de hade en ny platta på gång blev jag givetvis överlycklig. Ännu gladare blev jag när jag fick reda på att frontmannen Mikael Åkerfeldt hade valt att lägga sitt ”growlande” åt sidan och att skivan skulle vara starkt influerad av 70-talets progressiva rock. Jag älskar ”death metal-sidan” av Opeth också, men det här lät på förhand som något jag väntat länge på att få höra från bandet. Efter de första genomlyssningarna var jag lite skeptisk, men efter fortsatt upprepade lyssningar stod det klart. Opeth har gjort ett mästerverk. Ännu en gång. Med ”Heritage” befäster de sin position som mitt svenska favoritband.

3. Fleet Foxes – Helplessness Blues
Jag utnämnde Bon Ivers ”For Emma, Forever Ago” till en av 2000-talets bästa skivor här ovan. Fleet Foxes debutplatta är tveklöst också med i den kategorin. Och precis som i fallet Bon Iver har Fleet Foxes lyckats följa upp sitt mästerliga förstlingsverk på ett mycket värdigt sätt. När jag recenserade ”Helplessness Blues” här på Joyzine.se tidigare i år så gav jag den 5/5 i betyg. I sanningens namn är det här faktiskt ingen klockren fullpoängare. Det tyckte jag inte då heller. Men det kändes som om 4/5 skulle ha varit ett för lågt betyg, därav den höga poängsättningen. För att fortsätta jämförelsen med Bon Iver så är ”Helplessness Blues” bara nästan lika bra som föregångaren. Det finns dock inte en dålig låt på skivan, så det är ju synd att klaga.

4. Wilco – The Whole Love
Chicagobaserade Wilco gjorde nya skivan, ”The Whole Love”, tillgänglig för förhandslyssning på sin webbplats en knapp månad innan skivan släpptes. Under ett dygn kunde man lyssna på den hur mycket man ville. Jag bestämde mig för att lyssna igenom den en gång och tyckte redan då att det kändes som att Wilco hade något stort på gång. Skulle de rentav kunna toppa mästerverket ”Yankee Hotel Foxtrot”? Med facit i hand kan jag konstatera att ”The Whole Love” inte riktigt är så bra. Jag skulle dock vilja påstå att det här är den näst bästa skivan som de har spottat ur sig. Och det säger inte lite.

5. Radiohead – The King of Limbs
Den 14 februari meddelade Radiohead att de hade spelat in en ny skiva och fyra dagar senare släpptes den digitalt. Många var besvikna över att den bara var åtta spår lång och visst, jag hade också väntat mig mer. Det vi fick är dock, i min bok, riktigt, riktigt bra. Jag skulle vilja beskriva ”The King of Limbs” som en korsning av föregångaren ”In Rainbows” och Thom Yorkes soloskiva ”The Eraser”. Jag älskar båda dessa skivor och tycker att ”The King of Limbs” är lika bra som det mesta Radiohead har gjort. Låtar som Bloom, Separator och inte minst den helt fantastiska Lotus Flower är tydliga exempel på det.

6. Kaizers Orchestra – Violeta Violeta Volume I
”Violeta Violeta Volume I” är, som ni kanske förstår, del ett i en trilogi från norska Kaizers Orchestra. ”Violeta Violeta Volume II” släpptes i Norge i november och släpps i resten av världen i början av nästa år, medan del tre troligen kommer att släppas i november 2012. Här på ”Violeta Violeta Volume I” skulle jag vilja säga att Kaizers Orchestra, efter två mindre mästerliga skivor, är tillbaka på samma höga nivå som på de tre kanonplattor de släppte under 00-talets första hälft. Det är klassisk Kaizersrock av högsta kvalitet helt enkelt. För er som inte vet vad det innebär, gör en sökning på Spotify och lyssna. Ni kommer inte att ångra er. Jag kan dock ”varna” för att texterna är på den norska dialekten ”jærsk”, som för mig låter som en norsk variant av skånska.

7. Okkervil River - I Am Very Far
Okkervil River är också ett sådant där band som jag länge har inbillat mig att jag borde älska, utan att riktigt övertygas på allvar. ”I Am Very Far” blev på något sätt brytningspunkten för mig. Varför vet jag inte. För efter att ha fastnat för den här skivan har jag lyssnat på deras tidigare material och insett att det är minst lika bra det. På ”I Am Very Far” finns en uppsjö av starka låtar. Piratess, White Shadow Waltz, Your Past Life as a Blast och Wake and Be Fine för att nämna några.

8. Ryan Adams – Ashes & Fire
Nej, jag har inte glömt ett ”b” i artistnamnet. Ryan Adams är den produktive singer-songwritern från USA som släppte två mästerverk i början av 2000-talet, titulerade ”Heartbreaker” och ”Gold”. Efter det har haft en ganska ojämn karriär med en hel del toppar, men också några bottennapp. Med nya plattan ”Ashes & Fire” menar många att han äntligen är tillbaka på samma nivå som på den hyllade debutplattan ”Heartbreaker”. Jag tycker inte den är riktigt så bra, men ”Ashes & Fire” kan mycket väl vara det bästa han har gjort sedan ovan nämnda ”Gold”. Hans bästa skiva på 10 år, med andra ord.

9. Samling – När mullret dövar våra öron blir vi rädda
Att prata om Stockholmsbandet Samling utan att nämna Dungen känns på något sätt omöjligt. Båda banden är från vår huvudstad och båda banden spelar någon sorts 70-talsdoftande psykedelisk progrock, med svenska texter. Som tur är så slutar inte likheterna här. Precis som Dungen alltid lyckas göra, så har Samling snickrat ihop en fantastisk skiva. Ja, det är ju faktiskt årets bästa debutskiva. De största topparna nås i låtar som Desperationen, Stackars lilla värsting och Aldrig sätta sig på tvären.

10. The Decemberists – The King Is Dead
Amerikanska The Decemberists har genom åren skämt bort oss med att släppa den ena magiska skivan efter den andra. Senast genom ”The Hazards of Love”. Nya ”The King Is Dead” är betydligt mer lättsmält än sin föregångare och det här kan kanske låta märkligt, med tanke på att den finns med på min lista, men det kan mycket väl vara The Decemberists svagaste fullängdare hittills i karriären. Att den ändå hamnar på tionde plats bland alla bra skivor som har släppts i år, säger en hel del om hur bra det här bandet är. Och det finns trots allt mängder (nåja, tio) av bra låtar på ”The King Is Dead”.

: Årets bästa enligt Erik Högkvist


Desutom…

Årets bästa konsert: Bon Iver
Den 23 oktober 2011. HMV Hammersmith Apollo i London. Det är datumet och skådeplatsen för den bästa konsert jag har bevittnat i mitt liv. Med de två mästerverken ”For Emma, Forever Ago” och ”Bon Iver, Bon Iver” i bagaget är jag kanske inte direkt förvånad, men jag har aldrig blivit så imponerad av ett liveframträdande. Det var så perfekt, in i minsta detalj. Det var en kväll jag aldrig kommer att glömma helt enkelt och som jag gärna skulle återuppleva. Om och om igen. Får ni chansen att se Bon Iver live någon gång, så ta den.

Årets bästa låt: Radiohead – Lotus Flower
Radiohead skulle nog hamna på en silverplats om jag tvingades lista mina favoritband genom tiderna, endast slagna av Pink Floyd. Om jag därutöver berättar att Lotus Flower från senaste skivan ”The King of Limbs” är en av mina favoriter med Radiohead, så förstår ni säkert varför jag utser den till årets bästa låt. Jag tycker att det är en fantastisk atmosfär i låten. Dessutom har den en mycket vacker text, samtidigt som Thom Yorke om och om igen bevisar varför han är en av mina favoritsångare. Jag får gåshud varje gång jag hör den här låten.

Årets största besvikelse: Mastodon – The Hunter
”The Hunter” är inte dålig. Det finns många bra låtar på den här skivan och jag skulle troligen ge den en svag fyra på den femgradiga skalan, men nu är det ju så Mastodon har en del att leva upp till efter att ha släppt en konceptalbumkvartett bestående av ”Remission”, ”Leviathan”, ”Blood Mountain” och ”Crack the Skye”. Som helhet imponerar inte ”The Hunter” på samma sätt som sina fyra föregångare. Det kan mycket väl vara på grund av att slopa konceptidéerna den här gången. De genomtänkta koncepten på tidigare plattor är faktiskt en stor bidragande orsak till att jag gillar Mastodon så mycket som jag gör.

Årets största överraskning: Putte i Parken till Karlstad
En sak som jag alltid har saknat i min hemstad Karlstad är ett stort musikevenemang som återkommer årligen. Men jag antar att jag har lärt mig att leva med det på något sätt, vid det här laget. Jag har accepterat att om man ska man på konsert eller festival så ingår det liksom att man får transportera sig ett antal mil. När jag nåddes av nyheten att Putte i Parken valt att flytta till Karlstad nästkommande år blev jag oerhört överraskad och förvånad. Dels för att jag tycker att de redan hade ett bra festivalområde etcetera i Karlskoga och dels för att jag inte hade tänkt mig att drömmen om ett stort musikevenemang i Karlstad skulle kunna bli verklighet.

Årets största upptäckt: Bon Iver
Jag ber om ursäkt för att det blir lite mycket Bon Iver när jag sammanfattar 2011, men det är tyvärr oundvikligt. 2011 var året då jag äntligen insåg storheten med ”For Emma, Forever Ago”, då Bon Iver släppte ännu en klockren skiva och då jag fick chansen att vara med om en uppvisning i liveperfektion.

Årets snyggaste omslag: Kaizers Orchestra – Violeta Violeta Volume I
Jag älskar skivomslag och 2011 är ett år då det har kommit många skivor med snygga omslag. På tronen hittar vi dock Kaizers Orchestras ”Violeta Violeta Volume I” (omslaget till volym två är dock nästan lika snyggt).

Årets mest minnesvärda händelse: Pure Reason Revolutions sista spelning någonsin
Brittiska Pure Reason Revolution, med tre riktigt bra skivor bakom sig, bestämde sig sorgligt nog för att lägga instrumenten på hyllan i år. Jag hade dock den stora förmånen att kunna vara på plats när de gjorde sin sista livespelning någonsin. Det var en oerhört känslosam kväll, både för bandet och för oss i publiken. Som tur är var det här också en mycket bra konsert. En av de bästa jag varit på. Jag är inte den som gråter speciellt ofta, men mot slutet av konserten, när man kände att ”nu är det snart slut”, då tror jag faktiskt att det kan ha kommit någon liten tår.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Erik Högkvist 2011-12-16

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner