Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Krönika

Årets bästa 2011 enligt Johan Norström

Under december, hela vägen fram till nyår listar redaktionen på Joyzine.se de bästa skivorna och musikhändelserna från året som gått. Pop trängs med rock och metal med hiphop när våra skribenter tycker till om vilka som komponerade den bästa musiken, gjorde de bästa konserterna och utmärkte sig i övrigt under 2011. Idag presenterar vi Årets bästa enligt Johan Norström.

1. Long Distance Calling - Long Distance Calling
Från egentligen ingenstans tog sig Long Distance Calling in i mitt medvetande med någon slags svängig fusion av sludge och post-metal tydligt influerat av både blues och jazz. Instrumentalt är det också. Det framstår som oerhört pretentiöst och galet ointressant vid en första anblick, jag vet, men skenet bedrar. Long Distance Calling har tagit mig med storm och en symbol för det är faktumet att när jag äntligen grävt upp min gamla vinylspelare var just Long Distance Calling mitt första vinylinköp på flera år.

2. Minora - Imago
Minora hade egentligen öppet mål, med de referensramar bandet verkar ha (Katatonia, Tool och Khoma som mina exempel) var det bara raka vägen in bland mina mest spelade skivor. Öppet mål, smashboll, matchboll, kalla det vad ni vill. Totalbetyget dras ner av lite ojämt låtmaterial, men framförandet är klanderfritt och högstanivån är grymt hög. En eventuellt formtoppad uppföljare ser jag fram emot med höga förhoppningar.

3. Graveyard – Hisingen Blues
Graveyard – årets framgångssaga utan tvekan – har en given plats på min årsbästalista. Som diehard metal-kille är det skönt att då och då hitta någonting av lite lättare tongångar som går hem hos morsan också, och Graveyard inte bara fyllde det behovet, nej Graveyard var enastående hela vägen. Anledningen att skivan inte toppar listan är att dess bäst före-datum verkar vara kortare än ovanstående skivors, men under dess relativt korta livsspann hann den med att göra många gråa måndagmorgnar färgglada.

4. Helhorse – For Wolves and Vultures
I kölvattnet av Kvelertak dök Helhorse upp som en blixt på klar himmel. Samma typ av utveckling, men där Kvelertak låter som att de har sprungit ur black metal-scenen verkar Helhorse snarare utvecklats från stoner-hållet och det låter riktigt coolt. Ett unikt sound med tydliga arv, och en frenetisk urladdning av energi. Jag gillar. Get Drunk, Get Mad, Get Even är en given partystarter.

5. Fleshgod Apocalypse - Agony
Först häpnas man bara för att det går så löjligt fort, sen skrattar man bort det och hänvisar till allehanda Toontrack produkter, ”för så där kan ju ingen människa spela” – sen lyckas man se ett klipp från Fleshgod Apocalypse replokal, och så där fort kan visst en människa spela. Och där någonstans börjar man skönja melodier, riff och grymma låtar. Som jag sagt tidigare – ett Dimmu Borgir utan teater som bevisligen inte heller behöver teatern.

6. MyGrain – MyGrain
Visst, MyGrain är kanske lite väl nära power-metallen i sina stunder. Men om man bortser från den lilla detaljen så inser man att det är otroligt smakfullt gjort. Snygga melodier och hookar blandas med rå aggression. Arvet från Soilwork är stort hos dessa finnar, framför allt flirtar man med ”Stabbing the Drama”, och det passar mig som handen i handsken.

7. Djerv – Djerv
Kanske inte årets bästa skiva, men utan tvekan årets coolaste. Tack vare lite tid i rampljuset tillsammans med Dimmu Borgir i Gateways har Agnete Kjølsrud öppnat världens ögon för sitt eget band – Djerv, som genom en briljant hybrid av rock och black metal (som verkar vara i ropet i landet till väster, ser vi en trend?) släppt den kanske mest nyskapande debuten sedan The Shaggs släppte ”Philosophy of the World” 1969. Överdriver jag? Lite kanske.

8. Moloken - Rural
Om en galjonsfigur kan vara en skiva så är galjonsfiguren för när saker börjar falla på plats för mig är utan tvekan ”Rural”. Kan vara så att skivan kom till mig under rätt förutsättningar vid rätt tillfälle och att det färgat mitt omdöme, men ärligt talat – är det inte så nästan hela tiden? Från att jag beskrivit Moloken ”lite som Cult of Luna och Neurosis” så har de nu hittat en identitet, till att låta som ett black metal -band som skriver 70-tals doom-låtar utan att tappa black metal-kostymen.

9. Destrophy – Cry Havoc
Jag har fått mycket kritik under året för att jag tagit den här skivan till hjärtat. För den är i ärlighetens namn rätt så slätstruken och låter lite sådär Bandit-frisyrigt som jag generellt sett inte alls uppskattar. Och kanske att jag kastat mycket sten i glashus när jag själv kritiserat andra band i samma fålla. Men Destrophy har någonting, jag tror det som tilltalar mig är sångaren Aris enastående melodier och den sällsynta uppriktigheten i hans röst. Emo, fast bra.

10. In Flames – Sounds of a Playground Fading
Förväntningar – du är varje skivas största fiende. In Flames pratade sig varma om utveckling och nytt sound, men sen lät det precis som In Flames brukar när skivan väl landade. Förväntningarna på någonting nyskapande dolde skivans kvaliteter i mångt och mycket, och det är först nu mot slutet som skivan börjat ta sin välförtjänta plats i mina högtalare. Och nej, In Flames har inte förnyat någonting den här gången, däremot har man förfinat och utvecklat sitt recept.

: Årets bästa enligt Johan Norström


Dessutom...

Årets norrlänning: Pär Hulkoff i Raubtier, så klart. Varför? Se ”årets citat”.
Årets citat: "Det är väl synd att säga karriär, låt oss kalla det kräftgång" - Pär Hulkoff om Raubtier, Umeå 110919
Årets coverband: Godless Glenn and the Astro Zombies som spelade Misfits-covers på House of Metal. Hoppas de kommer nästa år igen.
Årets nystart: Jag fick hem min gamla vinylspelare och började köpa skivor igen.
Årets enskilt häftigaste händelse: Några kartonger med debutskivor i min hall. Episkt.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Johan Norström 2011-12-26

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner