Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Skiva

The Decemberists
The King is Dead, 2011
Skivbolag: Rough Trade
Av: Carl Potvin Johansson
Publicerad: 2011-02-12
Hemsida: www.decemberists.com

Decemberists börjar bygga upp en allt större back-katalog och med det nya albumet "The King is Dead" ökar bredden på materialet.

De första fullängdsskivorna och EP:s gick alla i liknande stil. En egenhet där frontmannen Colin Meloys långa arty-intellektuella, poetiska historier där ofta förekommande krig, sjöskrönor och fabliska kärleksballader målar bilder av sagovärldar. Allt framfört i en halvakustisk indie-rock-kostym där slipsen ibland kändes något för tight.

Efter en tid med mycket Decemberists omkring mig, oftast inte mitt eget val, kändes det lite för seriöst och berättelserna något pretentiösa, dock undantaget en del låtar som stått sig även i längden. 2006 släppte de "Crane Wife", som tog nya musikaliska banor. Även om det fortfarande var en hel del brittisk folkrock och R.E.M, var albumet mer progressivt.

2009 talades det om att en rock-opera var på gång och jag kände, helt obefogat, viss skepticism. Men jag hörde och häpnade. Den musikalliknande sviten "Hazards of Love" var inte alls dålig. Tvärtom ganska intressant, speciellt med tanke på att de nu defenitivt slackat på slipsarna i sina tighta inbördeskrigskostymer och släppte loss mer än tidigare.

Med "The King is Dead" har Decemberists växt än mer och det känns som de bjuder på sig själva lika mycket som de bjuder på en utsökt skiva. Det är inget nytt band vi hör här, det är fortfarande en stor dos Decemberists, men de har dykt rakt ner i americanans härliga vatten och är bättre än någonsin förr.

R.E.M-influenserna är synnerligen framträdande på plattan och på tre låtar gästar även Peter Buck, som liksom Decemberists huserar i Portland, Oregon. Andra gäster på skivan är David Rawlings och Gilligan Welch.

Med Colin Meloys munspelande känns det som om Decemberists har smält samman med "Home Grown" och R.E.M. Resultatet är läckert. Melodierna tar oväntade, men trevliga vändningar och de kortare, inte så historieberättande texterna är väl så bra och målar fina bilder att försvinna bort i. Oundvikligen drar jag paralleller till Ryan Adams med den pedal steel svajande Rise to Me, som är en av mina favoriter på skivan, vars alla nummer annars står sig ganska jämt. En annan är, January Hymn, som är en bitterljuv ballad vars melodi tillsammans med Meloys sångröst känns varm och familjär.

Skivan som spelades in i en lada utanför Portland är mysigt mixad och jag uppskattar de olika ljudlagerna, som till exempel Jenny Conlees flumiga pianospel och Chris Funks banjospel som ligger i bakgrunden men obönhörligen bidrar till låtarnas tyngd. "The King is Dead" är avslappnad, mindre seriös, men förtrolig och ärlig. En mer down to earth-känsla som tilltalar mig och som jag hoppas de dröjer kvar ett tag vid.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Relaterat

Årets bästa 2011 enligt Joyzine.se
Årets bästa 2011 enligt Erik Högkvist
The Decemberists (2011-01-31)

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner