Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Krönika

Bekännelser från en tangentbordsterrorist

”Ni söker alltså nya tangentbordsterrorister med alldeles för nördigt intresse för musik? Ja, då vill jag härmed anmäla mitt intresse att få jobba med er”. Så skrev jag den första meningen i min svulstiga ansökan till Joyzine, när jag i mars i år observerade ett blogginlägg på sidan om att de sökte nytt folk. Sedan dess har det varit en snabb, utvecklande och framförallt rolig resa.

En lätt nostalgisk sammanfattning som denna ska jag väl egentligen skriva vid ett- eller femårsjubileet av min ”anställning”, men med tanke på allt som hänt sedan jag mejlade till redaktören Mikael Mjörnberg känns det dock befogat.

Inräknat denna krönika, har jag sedan mars 2011 författat 72 texter; skiv- och konsertrecensioner, intervjuer, krönikor och festivalreportage. Jag har intervjuat mina gamla idoler Sebastian Bach (där min lillbrorsa mitt under intervjun råkade lyfta på telefonen i andra änden och orsaka kort kalabalik, medan herr Bach själv roat undrade ”what’s going on?”) och Phil Collen i Def Leppard, irritera Judas Priest-fans på Sweden Rock Festival-forumet för mitt låga betyg till bandets festivalspelning, toksåga New York Dolls nya skiva och en skiva med jazzcovers på Iron Maiden-låtar, känna på stressen när överenskommen mötestid passeras och mobilen i samma ögonblick tappar täckningen och farit som en skottspole genom Örebro för att hinna recensera så många band som möjligt under Live at Heart-festivalen (200 band och artister på 20 olika spelställen, hur ska man prioritera?).

Den lilla högen med skivor som kom med posten förra veckan och som ligger på mitt skrivbord i väntan på hiss eller diss, skvallrar om att det kommer bli mer texter.

Ända sedan jag var 14 år och såg Axl Rose vråla mot mig från TV-rutan att han ville ner till ”the Paradise City, where the grass is green and the girls are pretty”, har musiken alltid varit med mig genom livets toppar och dalar. Ifall jag ville slå någon på käften, kanaliserade jag vreden i ”Five minutes alone” med Pantera och för att bli mitt gamla glada jag igen räckte första tonerna i Poisons ”Nothin’ but a good time” gott.

Vid samma tid upptäckte jag även att dribblingarna jag inte kunde göra med en fotboll, kunde jag istället göra med ord. Sedan möttes båda dessa intressen och det är en romans som håller sig än.

Det kanske för en del utomstående inte verkar vara en big deal att skriva för ett litet musikwebbzine. Tja, för en musiknörd med journalistdrömmar så var det ett stort steg att för första gången få skriva om mitt intresse på ett mer professionellt sätt. Utan att för den sakens skull tappa kärleken till världens bästa och ballaste musik.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Sebastian Norling Rauhala 2011-11-17

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner