Joyzine
Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Skiva

Mitt Piano
Allt Ljus På Mig, 2010
Skivbolag: Ramneko
Av: Alexander Hellgren
Publicerad: 2010-04-17
Hemsida: www.myspace.com/mittpiano

När Alexandra Ramnewall, som döljer sig bakom artistnamnet Mitt Piano, la upp låten Små små steg på Myspace, blev den direkt en snackis. Musiken sades vara en korsbefruktning av Säkert! och Raymond & Maria, det var svårt att inte hålla med. Det blev en såpass stor snackis att det ledde till singel- och sedemera skivsläpp.

Det känns som att "Allt Ljus På Mig" kommer i rätt tid. Den platta men söta filmen "(500) Days of Summer" blev en minisuccé i lika söta populärkulturella kretsar som vill kallas för indie. Den typ av vardagsbetraktelser och ömhetsbetygelser som inledande spåret Vill att vi försöker igen innehåller vore, tillsammans med den syntiga popådran ett passande soundtrack till en sådan historia. De flesta låtar ska tydligen ha kommit till efter sessioner av lyssnande på bland annat New Order och The Cure, vilket hörs alltför tydligt emellanåt. Antingen är låtarna pianobaserade eller gitarrdrivna, det är mycket upptempo, glad och glättig musik, som efter några låtar blir nära tröttsamt förutsägbar... aha, nu kommer det här lugna avbrottet i den här låten också innan tempot stegrar igen, typ. Inget fel i det rent krasst, många av de bästa låtarna är uppbyggda på det viset. Men det här är inte de bästa låtarna. Liknelsen med korsbefruktningen ovan nämnd tycker jag håller fortfarande. Uppriktigt allvarligt och naivt töntigt på samma gång.

Filter är låt nummer sex på skivan och den första som jag står ut med i sin helhet, även om det känns som att någon annan har gjort den förr och bättre. Men pianoslingan är fin och Alexandras röst får ta ut svängarna lite mer. Det vokala är annars enformigt, intetsägande och emellanåt störigt gnälligt, men går med visst motstånd att lyssna på (väljer dock Annika Norlin vilken dag som helst). Men texterna? De är på en brådmogen, pubertal nivå och ger mig ungefär lika mycket som att läsa relationsspalter i tidningen Glöd som finns att tillgå för högstadieelever. Lyssna på titelspåret säger jag bara, ridå. Produktionen av Andreas Söderlund (Niccokick bland annat) gör låtarna något mer, lättillgängliga men emellanåt ändå tilltalande. Det räddar betyget, men det här är likväl inte mitt piano.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Relaterat

Joyzineåret: hallelujah
Mitt Piano

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner