Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Fem korta

Mitt Piano

Fem korta frågor till Mitt Piano, som nyligen släppte singeln Små små steg och utsågs till månadens artist av P3 Lab…

Vem döljer sig bakom artistnamnet och vad har du egentligen för relation till pianon?
Mitt Piano är ett projekt av mig, Alexandra Ramnewall. Jag gillar att kalla det för projekt och att ha ett projektnamn eftersom jag vill kunna skilja på mig som privatperson och mig som låtskrivare och artist.
Pianon har funnits med i stort sett hela mitt liv. Jag lärde mig spela på min mammas piano när jag var liten, kanske fyra-fem år. Utmaningen var att lära mig spela låtarna jag hörde på radion och att spela på gehör har alltid varit min grej. Jag hatade att ta ut klassiska stycken på pianolektionerna i skolan och slutade ta lektioner när jag började högstadiet.

”Mitt Piano har jämförts med artister som Annika Norlin och Raymond och Maria” står det på myspace, och Små små steg låter mycket riktigt som en blandning av just dem. Varför är det så och på vilket sätt skiljer du dig?
Det finns inte så många kvinnliga artister som skriver pop på svenska just nu. Därför känns kopplingen till Annika Norlin ganska given. Och visst, jag gillar hennes låtar och Säkert-plattan, men jag har ju alltid gjort musik och skrivit texter som jag gillar. Låtarna kunde lika gärna ha getts ut före både Annika Norlin och Raymond & Maria-tiden. Men det är klart att all musik inspirerar, så det är också svårt att säga att jag absolut inte har fått något från dem.
Jag hoppas att jag skiljer mig på så sätt att det faktiskt låter eget, att jag inte har härmat någon annan. Sen är ju min röst ingen Carola-röst direkt, utan kanske lite speciell på ett sätt som jag hoppas sätter sin prägel på låtarna.

Är det verkligen realistiskt att debutera och starta en karriär som popstjärna vid trettio års ålder? Det börjar väl bli dags att skaffa familj snart?
Haha, ja kanske det. Men det är också svårt att planera för en popstjärnekarriär, precis som det kan vara svårt att planera för barn. Man får göra det bästa av situationen helt enkelt. Kanske har jag inte skrivit tillräckligt bra låtar förrän nu, och om jag hade släppt ett gäng skivor tidigare i livet hade frågan nog inte dykt upp.
Det är inte så många som ifrågasätter Anna Ternheims, Lisa Miskovskys eller Marit Bergmans fortsatta val av karriär bara för att de har fyllt 30. Eller Annika Norlins heller för den delen. Jag tycker att det är skönt att man märker att åldern faktiskt inte har så stor betydelse när det kommer till kritan. Bra låtar överlever sådant. Och att kombinera familj och en eventuell musikkarriär har jag hört kan funka också, haha.

Fler och fler kvinnor verkar nu äntligen ta plats på den svenska musikscenen. Vilken roll det kvalitetsmässigt spelar låter jag dig avgöra. Lista de fem bästa akterna just nu.
Frida Hyvönen. Fridas senaste platta är genuin på många sätt. Det bombastiska uttrycket med de fantastiska melodierna och nakna uttrycket slår högst i höst.
Johnossi, som har släppt en fantastisk och möjligen något underskattad platta. Explosiv pop/rock med oerhörd känsla. Spelas högt i vardagsrummet.
Markus Krunegård. Det tog ett tag innan jag fastande för hans svenska projekt. Men sådär ett halvår efter att plattan släppts spelas den flitigt i iPoden. Gillar att han vågar sjunga textrader som man också hade kunnat säga rakt ut – okonstlat, ärligt och fint. Och sen hittar man nya godbitar i produktionen vid varje lyssning.
Hello Saferide. Inte lika mycket trallpop som på första skivan, men därmed inte sagt sämre. Annika har en förmåga att skriva sjukt bra texter och lindar proffsigt in dem i snygga melodier och arrangemang. Och sen är hon ju väldigt trevlig.
Parken. Jag valde lite mellan Parken och Håkan Hellström här, kanske för att det finns vissa likheter. Men medan Håkan har varit en av mina favoriter senaste åtta höstarna tycker jag att Parken har lyckats sno åt sig den platsen i år. Riktigt bra låtar som förtjänar mer uppmärksamhet!

Du som slår igenom nu när det råder ”kris” i branschen, måste väl ändå sitta inne med lösningen på hur musiken som format ska kunna fortleva?
Ja, om jag satt inne med en sådan lösning borde jag väl kunna dra mig tillbaka snart och leva ekonomiskt oberoende på en paradisö… Det där med ettor och nollor och Internetspridning borde kanske skivbolagen ha haft ett globalt jättemöte om i början av 90-talet någon gång. Det känns oerhört svårt att stoppa en redan uppfunnen teknik. Och även om man lyckas stoppa någon eller ett par fildelningssajter, kommer det alltid att komma nya. Det kommer alltid att kännas som en utmaning för hackare och programmerare att ta sig runt systemet.
Kanske borde man börja samarbeta med bredbandsbolagen, så att en viss procent går till artister och skivbolag. Ett annat är att annonsfinansiera musiksajter där delar av intäkterna proportionerligt går till de artister som det laddas ner mest ifrån. Jag tycker dock att iTunes har kommit en bra bit på vägen, och börjar väl få mer och mer fäste också i Sverige. 90 spänn för en skiva är ju inte så farligt!

Dela p Facebook Dela p Twitter

Av: Alexander Hellgren 2008-12-02
Foto:
Hemsida: myspace.com/mittpiano

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner